Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plågsam jazzsession

/
  • Miles Teller som läraktig jazzelev och och JK Simmons som satanisk jazzlärare i

Annons

Krockskada? Nånting ditåt. Kollisionen är oerhörd när 19-åriga studenten Andrew råkar ut för den militäriska läraren Fletcher och hans terrormetoder (”jag ska fan köra trumpinnarna i ögonen på dig din lilla bög”).

Av omtanke, märk väl. För att göra killen till världens bästa jazztrummis. Piska ena stunden, morot nästa.

Andrew är slagverkare och student vid New Yorks finaste musikkonservatorium. Han utsätts för en förnedring som under filmens gång byggs upp till ett vansinnescrescendo – och exploderar i ett trumsolo som inte är av denna värld.

Blod, svett och tårar krävs för att gå från lovande till framgångsrik. Men var går gränsen? ”Whiplash” visar extrema exempel på tävlingshets, utslagning och auktoritär maktutövning. Sadism så långt från både "Fame" och svenska förhållanden att man har svårt att associera. Man tänker: älskade Kulturskolan, älskade Jazzgymnasiet i Gävle! Och ursäkta, det är ju ändå våra kids som står för musikundret.

I myten om Hårgalåten dansar människorna tills benpiporna mals ner. I låten ”Whiplash” håller filmens djävul Fletchers takten med sitt dödskallegrin. Det är starka scener. Eleverna spelas hänsynslöst ut mot varandra och blir lika hänsynslösa själva. En rasande energi frigörs och uttrycks i musiken. Men också en energi som förgör.

Även om Whiplash” fångar det motsägelsefulla verkar den ha svårt att befria sig från idén om konstnären som vackert plågad manlig själ.

Filmen är lågbudget, inspelad på 19 dagar och Miles Teller i huvudrollen trummar på riktigt. Den har överraskande blivit nominerad till fem Oscars, varav en i kategorin bästa film. Upplevelsen är som en enda lång, farlig och extatisk jazzsession. För somliga kanske det räcker.

Men studera gärna en auktoritär skola och ta varning.

Mer läsning

Annons