Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pophatet mot villaförorten

/
  • FÖRLJUGEN. Populärkulturen hatar villaförorten, som anses förljugen. Ett exempel är filmen
  • ÅNGEST. I dvd-aktuella tv-serien

Populärkulturen hatar villaförorten.
I filmer och på tv är den en förljugen plats som gömmer förruttnelsen under tillkämpad perfektion.
På Gång ser på dvd-aktuella "Mad Men" och funderar kring varifrån hatet härstammar.

Annons

Söndagssolen får inte lysa över en nyklippt gräsmatta utan att en illavarslande skugga får rosenbladen att skälva till i skräck. De perfekt vita staketen måste alltid spärra in en dold Josef Fritzl-fasa eller, åtminstone, en tristess så monumental att galenskapen ständigt ligger på lur. En hemmafru måste alltid vara desperat.

Populärkulturen hatar villaförorten. Ett fascinerande hat mot allt det som ett bullbakande, trädgårdspysslande, grillkvällsosande suburbia innebär. Det är ett fascinerande hat. Som Ernest Hemingway uttryckte det: ”Förorten är en plats med stora gräsmattor och trånga sinnen.”

Första säsongen av ”Mad Men” är aktuell på dvd, serien om kedjerökande, cocktail-drickande reklamare på 60-talets Madison Avenue. ”Mad Men” är dock lika mycket en tv-serie om hemmafruarna som håller villafortet fritt från attackerande smutsfläckar, representerad av Betty Draper, som för varje avsnitt blir mer och mer urholkad av tristessens tomhet, de långa dagarna med endast barnens tjatter att stimulera hjärnan med. I ”Mad Men” är villaförorten ett fängelse, om än med de perfekta vita staketen som murar. Livet pågår någon annanstans, i asfaltsstaden, medan villaförorterna bara stiger upp i det allmänna medvetandet när någon hemmafru skjuter skallen av sig av uttråkning, som författaren John Cheever – villaförortsångestens hovpoet tillsammans med John Updike – uttryckt det.

Regissören Sam Mendes har ständigt med sig hackan för att demolera de oklanderliga – för de är alltid lite för fina – gräsmattorna, först i "American Beauty” och sedan, nu senast i ”Revolutionary Road”.

”'Revolutionary Road', som baseras på Richard Yates roman från 1961, är den senaste i raden av verk som utmålar den amerikanska villaförorten som den fysiska motsvarigheten till själslig och mental död”, skriver kritikern Lee Siegel. Titeln med den ”revolutionära vägen” anspelar på att denna revolution skrumpnar och dör i förorten.

Filmen och romanen skildrar ett ungt par vars kärlek kramas ihjäl av suburbias lummiga gator. I ”American Beauty” är Kevin Spacey lika sönderkramad av hustrun Anette Benings maniska perfektion, och alla försök att bryta sig loss från konformiteten, till och med att ligga med dotterns vän, uppmuntrar till publikens applåder.

Budskapet mellan raderna: Den som flyttar in i villaförorten och börjar möblera huset har tagit de första stegen till att dekorera sin likkista. Villaidyllen som livets slutdestination.

Exemplen är till största del amerikanska, som synes, men även den svenska villaförorten blir körd igenom gräsklipparen, och allt som kan förknippas med den får en misstänkt stank av flintastek – minns hur bandet Da Buzz, efter en gillande nickning från statsminister Fredrik Reinfeldt, medelklassen personifierad, tatuerades som Täby-pop.

En bild som alltid kommer dröja sig kvar, märklig i sin tröstlöshet, från Jesper Ganslandts film ”Farväl Falkenberg” är den av sprinklers över en fotbollsplan en bedövande vacker sommarkväll.

Ingen har gett suburbia ett sådant avskräckande välsminkat ansikte som Bree van der Kamp i ”Desperate Housewives”, vars kokkonster utmålas lika frånstötande som Hannibal Lecters. Hon är själslig syster med Bening i ”American Beauty”, en kvinna som sätter ytan före allt, ty en perfekt yta maskerar den moraliska förruttnelsen under äppelpajens fullkomliga skal. Bree van der Kamp är en Stepford Wife för 2 000-talet, en voododocka för populärkulturens förortshatare.

”Desperate Housewives” är en skämthysterisk satir, svår att ta på allvar, medan Ang Lees ”The Ice Storm” mer är en svidande seriös sedeskildring av förortens förljugenhet, som når sin klimax i svallvågorna efter ett så kallat nyckelbytarparty.

Jag tror att förljugenhet är nyckelordet för att förstå pophatet mot villaförorten. Urbaniteten ger en sannare bild, går resonemanget hos förortshatarna, av livet i dess fulla komplexitet och jävlighet. Hos förortshatarna finns en nästan barnslig drift att exponera sprickorna i idyllen, riva av masken och knäcka ytan på Bree van der Kamps äppelpaj.

En annan förklaring hittas i att populärkulturen produceras i städernas ljusblippande, motorvägsdånande, tjattriga hjärta. Människor som lever alternativa cityliv skapar den. Pophatet mot villaförorten är således hatet inför det okända.

Själva lugnet, det alltid så bedrägliga lugnet, verkar vara det som skrämmer i villaförorten. Tystnaden. Betty Drapers tragedi, såsom den ser ut i ”Mad Men”, är tystnaden som tvingar henne att lyssna på sina egna tankar.

Mer läsning

Annons