Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Punkaren Hellstrand lyste igenom

"...när han öppnar med Fanfar på ett fullsatt och soligt Joe Hillgården minns jag direkt varför Hellstrands musik var så bra."

Annons

l Efter att ha haft en svår Hellstrandperiod från Hemlös 1989 till Pascha Jims dagbok 1996 hamnade hans plattor bland dammsamlarna i skivsamlingen.

Jag minns inte varför. Men när han öppnar med ”Fanfar” på ett fullsatt och soligt Joe Hillgården minns jag direkt varför Hellstrands musik var så bra.

”Fanfar” är något av det vackraste som skrivits om medel-Svensson, ett epos så poetiskt att man förstår var Winnerbäck, som gästade som duettpartner på Hellstrands senaste album, hämtat inspiration ifrån.

Stockholmsrefrängen i ”Precis som du är” är hyperromantisk, likaså landskapsskildringarna som i ”Hela vägen hem”.

Det är Hellstrands förmåga att skriva stort, detaljerat och gripande om dig, mig, vi, som liksom Hellstrand själv, är fjärran från mediebruset, Stureplansbloggeriet och C-kändis- kåtheten, det är den förmågan som gör honom till en av de bättre svenska textförfattarna. Rolig är han också, berättar anekdoter om kompisarna i The Nomads och hans helvetesgig på ett ålderdomshem och det lockar till hjärtliga skratt.

I extranumret och grammisvinnande ”Lilla fågel blå” spelar han av en sträng, men den handklappande publiken klappar vidare medan Hellstrand avlägsnar strängen och sedan ramlar in i låten igen. Ofta spelar han aggresivt på guran, och hans bakgrund som punkare lyser igenom. Hans a cappellaversion av Dan Anderssons ”Spelmannen” kunde lika gärna vara hundra år gammal socialrealism.

Mycket mer är bra i kväll på Joe Hillgården och det är nog dags att damma av de där skivorna hemma hos mig...

Mer läsning

Annons