Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

RECENSION: Anders Janssons punktlighet och trivsel imponerar

/

Annons

Anders Jansson måste vara ett av Sveriges vanligaste namn, skriver man in det på Eniro blir antalet träffar 998. Lägger man däremot till ”Hipp hipp” förstår de flesta ganska snabbt vem man talar om. I sin soloföreställning ”Kom in och stäng dörren” går Jansson upp på scen endast som sig själv, utan en partner in crime och utan karaktärer. Eller ja, karaktärer som Tiffany Persson och Morgan Pålsson dyker aldrig upp, istället blir Jansson på scenen de karaktärer vi alla möter mer eller mindre varje dag. Personen på stan som plötsligt tilltalar en och skrämmer vettet ur de sociala koder som sitter i ryggmärgen. Han blir Carl Bildt på Nobelfestens dansgolv och trebarnsmamman som gömmer sig bakom adressen snofsan@yahoo.com.

Janssons förmåga att trovärdigt förvandlas in i rollen av tolvåring som cyklar så snabbt att pedalerna börjar slå mot vaderna, fascinerar. Genom minspel, dialekt och kroppsspråk lyckas han sätta fingret på komiken i människor som inte kan fånga en boll utan snabbt istället vänder ryggen till. Men ”Kom in och stäng dörren” vilar inte endast på Janssons skicklighet i att gestalta de karaktärer som charmar och ibland skrämmer i vardagen. Det är punktligheten i scenerna han skapar som gör att skrattet ekar och tårarna rinner hos åskådarna, det är hans egen uppenbara trivsel framför publik som lockar till att klappa oftare än vanligt. Vi skrattar igenkännande när Jansson berättar om den finniga tonåringen som på skolavslutningen spelar ”Euphoria” på trombon, då när 99% av tankegångarna befinner sig vid ”vad fint att hen har övat så länge inför just detta” medan resterande 1% fnittrigt tänker ”vilken tönt”.

Kvällens stora sociala experiment blir när en 60-talist, 70-talist och 80-talist, ska dansa inför resterande publik till tidsenlig låt. Jag drar en lättnadens suck när 90-tal aldrig ropas upp, och tror att de flesta i lokalen känner ungefär likadant. Mer vågat än så blir det aldrig, Janssons skämt utgår från familj, djur och populärkultur och närmar sig aldrig gränsen till olämpligt beteende. Men vad spelar det för roll när enkelheten i att bara få skratta är rolig nog? Utan tvivel, ingen.

Mer läsning

Annons