Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

RECENSION: En hyllning till livet med Jonas Gardell

/

Det var kallt i lördags, när Jonas Gardell gästade Sandviken med föreställningen Mitt enda liv, och ännu kallare kändes det när kvällen började med kroppsvisitering av alla besökare innan de släpptes in. Men när showen, som gått för fulla hus på Maximteatern i Stockholm under nästan två säsonger, började, spreds värmen snabbt i arenan.

Annons

Jonas Gardell inleder ensam. Framför en jättelik röd sammetsridå gör han en ståuppmonolog, i vilken han bland annat raljerar över TV-programmet Så mycket bättre. Han är riktigt elak och det är han även mot några i publiken, som kommer sent. I stället för att ignorera de sena ankomsterna, lyfter han fram dem, förmanar och börjar om showen hela tre gånger! Men sedan är den igång på riktigt.

I föreställningen varvas ståuppmonologer med musikaliska nummer, där Jonas Gardell får sällskap på scenen av tre duktiga sångerskor, dansare och en orkester under ledning av Martin Jonsson. Men det är i mitt tycke de talade partierna som är bäst och det är väl inte så konstigt, eftersom Jonas Gardell både är en skicklig ståuppartist och en fantastisk författare och dramatiker som skriver material till sig själv.

På det stora hela handlar showen om livets förgänglighet. Jonas Gardell är 50 plus och tycker numera att livet går alldeles för fort och att nästan allt hände för ett litet tag sedan, oavsett om det var för 25 år sedan eller i förra veckan. Budskapet till oss i publiken blir att ta vara på det enda liv vi har medan det pågår och att vara I det levandes ögonblick, som det heter i en av sångerna.

Föreställningen blandar högt och lågt och är ibland hysteriskt rolig. Men den väjer inte heller för det allvarliga, som när Jonas Gardell berättar om den homofobi som rådde i Sverige när han var ung och om de kränkningar han då fick utstå. Som mest gripande är den, när han hyllar de kamrater som gick bort i aids för att ge dem upprättelse i efterhand.

Innan ridån går ner, hinner det bli roligt igen flera gånger om och känslan som finns kvar efteråt är, trots allt, glädje.

Mer läsning

Annons