Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: John Cleese höll en underhållande föreläsning om svart komedi

/
  • Ett totalt fotoförbud var utfärdat under John Cleese föreställning i Gävle konserthus. Så ni får hålla till godo med denna från 2009 i Oslo som var den enda som fanns att tillgå med Cleese på en scen.
  • En lite nyare bild på John Cleese. Från en TT-intervju 2014.

Annons

Vid sidan av att stå på scenen så har den legendariske John Cleese ägnat veckorna i Sverige åt att klaga på de hotell han bor på via sin Twitter. Fem miljoner följare har sett hotell efter hotell få sin beskärda del syrliga kritik. Tvålhållare har saknats, renoveringar har stört honom och temperaturkontrollen i rummet har inte gått att hantera.

Det är skitsaker – men det är också just sådana skitsaker som fått John Cleese att gå i gång genom sin karriär. En jävla struntsak i verkliga livet – en briljant sketch som sätter fingret på människans orimliga natur i händerna på Cleese.

Det kan inte vara lätt att ha Basil Fawlty som gäst. Det var faktiskt precis så "Fawlty Towers" föddes berättar John Cleese under föreställningen – tack vare en märklig hotellupplevelse en gång för länge sedan. Alla hotell i Gävle har kunnat andas ut dock. Under föreställningen avslöjar han var han bor nu och det är ett hotell i Stockholm. Ett bedrövligt sådant, förstås.

Det är egentligen inte humorn först ikväll. John Cleese är för det mesta rolig, absolut, men det här handlar om att skriva en dödsruna över hans karriär. Det kommer skrivas, tv-visas och filmatiseras många sådana när han väl dör – men det här är förstås unikt. Här är det han själv som berättar och det går inte att komma ifrån småstadstanken "Vad tusan gör han här? I Gävle?". Det känns som en ynnest och jag kan tänka mig att en och annan faktiskt glömmer bort det där att biljetten kostade uppemot 700 kronor.

Nostalgin är påtaglig hos publiken medan Cleese visar klipp från alla hans klassiker och samtidigt berättar exakt hur skruvat det var när sketcherna föddes. Roligast blir det när det blir som allra mörkast. Ett parti som kulminerar i att han ger varje besökare en dödsorsak.

Egentligen är det en ganska lat föreställning. Inte flashigare än standardföreläsningen på valfri högskola. Han står där vid sitt bord, han pratar, ibland pratar han för mycket så att man tappar fokus, ibland hör man inte riktigt vad han säger. John Cleese visar dock prov på skicklighet, för oavsett om en inte riktigt hänger med i alla anekdoter hit eller dit så går aldrig skämtet förlorat.

"Last time to see me before I die" är egocentrerad med all rätt och stundtals kul men saknar tempot. Till hans försvar: De flesta 76-åringar saknar tempot.

I dramafilmer brukar de tala om "flatline" när en hjärtmonitor börjar pipa och det gröna sträcket på skärmen lägger sig raklångt. Men jag är ganska säker på att John Cleese kommer lämna jordelivet med en punchline i stället.

Mer läsning

Annons