Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Recension: She's funny that way

/
  • Izzy (Imogen Poots) säljer sex till regissören Arnold (Owen Wilson) och sedan startar förvecklingarna i
  • Rhys Ifans och Jennifer Aniston i en scen ur

Bogdanovich reser på en egen nostalgitripp i skräddad filmkostym.

Annons

Det här är väldigt likt en Woody Allen-komedi. New York? Ja. Terapeut? Ja. Gubbsjuka? Ja.

Det är också väldigt likt skruvade farser från Hollywoodfilmens gamla glansdagar, så kallade screwballkomedier.

Imogen Poots spelar Izzy – en levnadsglad arbetarklasstjej från Brooklyn som försörjer sig som eskortflicka. Det framställs som ett trevligt yrke med goda karriärmöjligheter. Hon träffar på en artig, snygg och även altruistisk kåtbock (Owen Wilson). Han erbjuder en väska full med pengar om hon slutar upp med övningarna hon just gjort och istället uppfyller sina drömmar – att bli teateraktris.

Sagt och gjort. Naturbarnet Izzy visar sig vara en naturbegåvning även på scen. Motspelare i debutpjäsen råkar bli, hoppsan, välgörenhetssnubbens bedragna fru. Och det är bara ett av tusen galna sammanträffanden som följer. Vilken karusell! Av privatdetektiver, psykologer, unga skönheter och självupptagna stjärnor.

Storyn i ”She’s funny that way” bär verkligen på möjligheter. Den är perfekt. Och det kan man säga om mycket i detta väloljade filmiska maskineri fullt av rutinerade skådespelare.

Hollywoodveteraren Peter Bogdanovich vet exakt vad han gör. En hyllning till en genre där gatsmart vinner över snobbar och knösar. Klassiker apostroferas, bland annat legendariska ”Frukost på Tiffanys” och Ernst Lubitschs ”Cluny Brown”.

Synd att dialogen brister. Sådan kan inte på samma fiffiga vis återanvändas. Inte ens garderad med den ironiska repliken ”what’s original?”. ”She’s funny that way” förlitar sig på situationskomik, förväxlingar, snabba ryck och upprepningar.

Bogdanovich blev känd som regissör, ja närmast kulturförklarad efter ”Den sista föreställningen” på 1970-talet. ”Mask” (1985) var också bra mellan åtskilligt fjäderlätt. Men intresset har kantrat åt filmhistoria. Här reser han på en egen nostalgitripp i skräddad filmkostym. Den blixtrar aldrig.

Mer läsning

Annons