Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Robotversionen av "Hunger games"

/
  • Upp till kamp, snyggingar.
  • Fotomodellparet Theo James och Shailene Woodley i

Annons

Tris och Four, gulligaste paret. Eller inte. Två så totalt ointressanta unga människor som huvudpersonerna i Divergent-serien, det borde inte ens vara möjligt att uppfinna.

Tris (Shailene Woodley) klipper av sig sitt långa hår i början av filmen, halleluja, vilket symboliskt steg i personlighetsutvecklingen. Stackarn Four (Theo James) får inte ens göra ett försök att titta ut ur den där Ken-dockan han går omkring inuti.

Kanske blixtrar deras kyska kärleksförhållande magiskt? Om det råkar hända någon enstaka gång misstänker man genast att det är elektriciteten i ett Frankenstein-laboratorium som slås av och på.

Vita tänder, långa ögonfransar, snygga tatueringar. Jag anstränger mig, jag lovar, men går bet på att hitta något annat i ”Insurgent”, uppföljaren till ”Divergent”. Däremot ett fullständigt schema för hur man ska se coolast ut i olika miljöer – brutala industriruiner respektive high tech-arkitektur och pastoral amish-idyll.

Men jag inser förstås också att det finns hängivna läsare och tittare därute som har en relation till berättelsen och dess karaktärer, som längtat efter att se hjältarna komma till liv igen.

”Insurgent” är andra delen i en dystopisk framtidstrilogi av Veronica Roth. Varken böckerna eller filmerna verkar lika populära som ”Hungerspelen” men målgruppen ungefär densamma. Det är berättelser där tonåringar får möjlighet att identifiera sig som grupp, i förhållande till föräldrar, vuxna i allmänhet, och en tidigare generation som tagit korkade politiska beslut.

Tris, Four och deras kamrater är födda i en stat som byggt sin fred med förtryck. Alla medborgare har indelats i kategorier, ingen enskild människa får frihet att vara den hen är. Ungdomarna gör väpnat uppror mot dylik tyranni. Att inte få förverkliga sig själv, förfärligt. Synd att det måste se ut som om rebellerna enbart har ögonfransförlängning och nästa gymklass i sikte.

Kate Winslet spelar överlägsen regent i svalt ultramarinblå dräkt från tillskärarakademin. Iskylan hon utstrålar är det absolut enda som finns att fångas av. Men notera också att filmens medelålders kvinnor i två av två fall utmålas som elakt karriärlystna och att systerskap förklaras som något högst otillförlitligt.

Om jag plockar bort allt jag direkt ogillar med den här industrirobotversionen av "Hunger games" blir det kvar: en ansträngd intrig, normalsega actionsekvenser, Kate Winslet, två lite småfräcka simuleringar och dialog i behov av akutsjukvård.

Mer läsning

Annons