Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sagan om min största musik–upplevelse

Annons

Det var en gång en liten rebellisk tonåring med ett alldeles för stort ego och ett lockigt och ostyrigt hår, lika ostyrigt som hon själv. Hon bodde i en liten mysig stad i de mellersta delarna av Sverige och kom från den mest omusikaliska familjen någonsin. Far kunde allt i världen, men att hålla en gitarr åt rätt håll var som att bestiga Mount Everest, modern var så gott som tondöv och lillebror sprang omkring efter bollar och lekte Zlatan.

Självklart skulle den lilla rebelliska tonåringen välja en musikalisk livsstil. Tidigt drog hon stråken över fiolsträngarna och spelade Mozart samtidigt som hon lyssnade på allt från Rix Fm hits till hårdrock. Ett tag provade hon till och med på tysk hiphop men nej, inga toner kändes riktigt rätt.

Nu tänker ni säkert ”så kom den charmiga prinsen på sin vita häst och räddade flickan från sig själv”, men riktigt så gick det inte till.

Det var en sen vårkväll 2007 när vännerna drog med henne på en konsert. Ett gäng vid namn Kent skulle tydligen stå på scen. Iförd sina baggy jeans med lockarna spretande åt alla möjliga håll påminde hon om en mini-Bob Marley där hon stod med tusentals förväntansfulla själar i den inte alltför stora lokalen. Hon tänkte ”de har ju någon bra låt men, vad fan gör jag här?”. Den tanken slogs snabbt undan när den stora skaran tryckte sig allt närmre staketet och den vibrerande stämningen som slog mot väggarna, gjorde henne alldeles varm, snurrig och lamslagen. Var detta möjligt? Hade hon plötsligt funnit tonerna hjärtat så länge skrikit efter? Var det här frälsningen hon så djupt suktat efter de gånger hon skruvat upp radion på högsta volym och bett en stilla bön om att den perfekta låten skulle dyka upp?

Svaret var så simpelt det kunde bli: Ja.

Framför sig hade den lilla rebelliska tonåringen ett gäng svartklädda medelålders män som spelade blödande ackord och sjöng rankt in i hennes lilla hjärta. De hade slagit sönder en värld, fått det där hjärta att slå några extra slag och en vilsen själ att känna sig hemma.

När Joakim Berg tog ton till den legendariska ”Mannen i den vita hatten” kunde hon inte längre hålla tillbaka tårarna. Rätt som de var hade stormen Dagmar blåst omkull henne. När de två magiska timmarna plötsligt tagit slut sprang hon svettig och lyrisk hem för att försöka få sin omusikaliska familj att förstå vad som precis hade hänt.

Efter det var ingenting sig likt.

Den lilla rebelliska tonåringen växte upp, blev en alternativ musiktönt och ett troget fan till de där snubbarna i Kent.

Niusha Khanmohammadi

Mer läsning

Annons