Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sherlock och jag

För ungefär ett år sen blev jag kär i Sherlock Holmes. Igen.

Och nu kommer jag bli det ännu en gång, jag bara vet det.

Annons

För ungefär ett år sen hade den första filmen med Robert Downey Jr som Sherlock Holmes och Jude Law som doktor Watson i regi av Guy Ritchie premiär. Och jag blev kär igen.

Och i kväll har nästa film med samma gäng, förstärkta av vår nya internationella stjärna Noomi Rapace, premiär.

Jag är nästan osunt förväntansfull (och det är kanske tur, kan man tycka, att det inte är just jag som recensera just den här filmen den här gången).

Då för ungefär ett år sen var jag förvisso förväntansfull. Jag och Sherlock Holmes har en relation som går långt tillbaka nämligen.

På en bokrea för länge, länge sen fanns till min stora lycka tre ordentligt tjocka böcker som innehöll Sir Arthur Conan Doyles samlade produktion om detektiven på Baker Street 221 B (dit folk tydligen fortfarande skickar brev, hörde jag nånstans eller, det var ärligt talat rätt många år sen nu, på den tiden när folk skickade brev, men ändå – det är för rart att människor på fullaste allvar skriver till en påhittad figur som bor på en påhittad adress). Jag har läst dessa böcker ett otal gånger.

Och blev som förälskad i denne snorkige men geniale man som spelade fiol och snortade kokain när han inte hade nåt klurigt fall att lösa, som var så fullständigt briljant i sin slutledningsförmåga och som förmodligen numera skulle ha diagnosticerats med nånting inom autismspektrat. Jag var hopplöst såld och jag grät när det verkade som att Sherlock dog efter att ha utkämpat en strid med sin evige fiende Moriarty.

Tv-versionerna med det alltför stele och slätkammade versionen av Sherlock Holmes har däremot aldrig fångat mig på samma sätt (även om jag tyckte om serien ”Sherlock” som gick på SVT men den var ju nåt helt annat). Men så kom Robert Downey Jr och Jude Law och väckte liv i den Sherlock Holmes som jag blev förälskad i när jag var 12.

Och jag trillade dit igen. Det är nånting absolut oemotståndligt med en svår, smart och modig detektiv som åker droska i ett 1800-talslondon och listar ut folks livshistorier bara genom att skänka dem ett snabbt ögonkast.

Jag är sålunda löjligt förväntansfull och är den här filmen minsta lik den förra kommer jag gå omkring hela julen på små rosa moln är jag rädd.

Nog överdriver hon tänker ni.

Men då ska ni veta att jag, just jag, dessutom blev sådär andlöst glad bara av att se en bild på Don Draper i ”Mad men” i ett mejl från Kanal 5 som kom i veckan. Den femte säsongen är äntligen inspelad och nån gång i vår sänds den på svensk tv och det handlar kanske inte om förälskelse från mitt håll men det är fasen inte långt ifrån.

Men just nu är det Sherlock och jag som gäller.

Bra just nu:

Tv-våren.

Zlatan-boken.

Julen.

Mer läsning

Annons