Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Skälvande om klassamhället

/
  • Bianca Kronlöf från humorserien

Annons

”Ni svenskar är ju så bra på service”. Norsk dam ler vänligt mot 24-åriga gästarbetaren Dino.

”När jag skiter vet jag att det finns en svensk som städar upp skiten. Det känns bra”.

Dino biter tillbaka:

”Vi tycker ju om Norge. Vi ser på er som en utvecklingsstörd kusin som vunnit på lotto. Vi unnar er det”.

Ur Ronnie Sandahl film ”Svenskjävel”. Många är nog nyfikna på den. Eftersom den berättar om en svensk tjej som utnyttjas som billig arbetskraft i Norge. Ett välbekant fenomen. Förhållandet mellan länderna har en historia och en tagg. Och rollerna har blivit ombytta mellan storasyster och lillebror. Pengar är makt.

I en scen pissar ett gäng fulla svenska ungdomar på fasaden till en exklusiv Oslo-butik. Ett hopplöst uppror från botten.

Men ”Svenskjävel” är framför allt en film som undersöker klassamhället, inte länder. Dino (Bianca Kronlöf) tillhör det nya prekariatet, de arbetslösa, bemanningsbolagens slavarmé. Hon står till tjänst när det passar. Bor inträngd med andra fattiga svenskar i ett slamrigt kollektiv.

Med armen nygipsad kan Dino inte längre ta restaurangjobb. Hon hamnar istället som barnflicka i en fin villa där automatiska gallergrindar glider upp. Inleder en försiktig relation med husets ensamstående, lite hjälplöst charmerande pappa. Genom den här privatiserade arbetssituationen gestaltas det ojämlika beroendeförhållandet mellan tjänare och härskare på ett tydligt sätt. Hur Dino köps också som människa.

I familjen finns även den buttra tonårstjejen Ida. Som det antyds, mobbad, försummad och med ätstörningar. Längst ner i hackordningen. I en parallell till Dinos underläge.

Vänta er alltså inga härliga Norge/Sverige-vitsar av den här filmen. ”Jag vill ju bara ha ett normalt jävla liv alltså”, skriker Dino uppgivet. Bianca Kronlöf gör den skälvande rollen alldeles enastående och sann. Dino är lika skyddslös på dagens cyniska arbetsmarknad som Marion Cotillards kvinna som får sparken i prisade belgiska dramat ”Två dagar en natt”.

Man tänker förstås också på fabriksarbetaren Rasas golgatavandring till arbetsförmedlingen i Gabriela Pichlers ”Äta sova dö”.

Ronnie Sandahls film har inte lika mycket attack. ”Svenskjävel” är istället närmast melankoliskt släpig. Förtrycket fångas oerhört subtilt, silkesvantar analyserar maktförhållanden. Ni däruppe, vi härnere. En förbaskat fin gestaltning av detta åstadkommer han, Sandahljäveln.

Mer läsning

Annons