Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spektakulärt, Wellton!

/

Det är svårt att sätta någon riktigt sammanfattande etikett på Johan Welltons föreställning. Men det handlar om underhållning i sin renaste form.

Annons

Det är att intressant att se hur Wellton hela tiden lyckas få det extremt välrepeterade att framstå som improvisation. Eller är allt bara ett välgjort och vackert kaos?

Johan Wellton pratar oavbrutet under alla spektakulära trick med yxor, bollar och pyroteknik. Orden blir till en början som en meningslös men underhållande flod av pladder.

Den inledande timmen av showen är lätt hysterisk och överskrider alla hastighetsbegränsningar. Efter ett tag förstår man att även orden bildar en mening och bidrar till helheten. Men hjälp av det uppstressade tempot berättar han snillrikt om sin egen vardag.

I sin monolog tar han emot telefonsamtal, berättar om självmordstankar och kraven på honom som pappa. Det låter inte som underhållning i vanlig mening, men det är bitterljuvt, egensinnigt och underhållande.

Johan Wellton känns som Gävles svar på artisten Carl-Einar Häckner. De jobbar på samma sätt genom att sträva efter att underhålla och överraska publiken snarare än att jaga perfektionen i varje enskildhet.

När hela scenen praktiskt taget kraschar och resten exploderar, känns det återigen biografiskt, som för att illustrera att Johan Wellton mentalt kör in i väggen. Resten av föreställningen efter kraschen är i princip ordlös och mycket vacker. Med drömsk elegans svingar Johan sig högt över teaterscenen på ett kluster av svängande glödlampor, som om det vore hans lian i den urbana djungeln.

Johan Wellton fängslar publiken från första stund och praktiskt taget trollar bort en och en halv timme. Det är en snygg, ovanlig och välproducerad föreställning.

Glitch spänner brett över hela känsloregistret och är överraskande hela vägen fram till slutet.

Mer läsning

Annons