Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svindlande konstnärliga höjder

/
  • Jospeh Gordon-Levitt spelar höghöjds-vajervandraren Philippe Petit i en hisnande och hisnande vacker film.

Annons

Året är 1974 och fransmannen Philippe Petit tänker gå på lina mellan de nybyggda tvillingtornen i New York.

Balansera över avgrunden. Det är 400 meter ner.

Petit ser sig som konstnär, inte cirkusartist. Det heter förresten wirewalker på engelska. Sakligare, mindre romantiskt.

Att genomföra akten innebär månader av hårt arbete och förberedelser, många medhjälpare samt inte minst att han medvetet måste bryta mot lagen. Vajern är så tung att tre personer knappt orkar lyfta den. I ett kritiskt skede spricker planerna på punkt efter punkt.

Philippe Petit finns. Han genomförde det. Detta kan vem som helst kolla på Wikipedia och en prisbelönt dokumentär har gjorts om hans liv: ”Man on wire”. Enligt uppgift totalt gripande.

Nu kommer också spelfilmen ”The walk” i form av en kreativ dramatisering. Joseph Gordon-Levitt spelar en målmedveten man som de flesta skulle kalla bindgalen. Petit försörjer sig som jonglerande gycklare på Paris gator, ständigt på span efter lämpliga platser för att spänna upp sin vajer, när han råkar läsa om världens nya högsta byggnadsverk. Ett dödsföraktande projekt påbörjas.

Karaktären Petit uppträder även som en återberättare av händelserna, stående på Frihetsgudinnan med svindlande utsikt över New York.

Svindlande är förstås nyckelordet för ”The walk”.

Den är gjord i 3 D och sällan har effekten varit mer berättigad. Stålvajern löper genom molnen, utspänd framför mig, så nära att den går att ta på. Hjärnan pumpar budskapet som besatt, jag vill inte gå där!

Till på köpet tvingas man identifiera sig med en av Petits kompisar som får höjdskräck från en vanlig pall men nu tvingas klänga på en skyskrapa.

Hollywoodveteranen och äventyrsfilmmakaren Robert Zemecki regisserar vilket blivit oväntat lyckat. Vi får upplevelsen av makalöst äventyr tillsammans med insikten om att det är allvar. Fotografiskt vinkar "The walk" till den numera ikoniska bilden av hur 1930-talets byggjobbare lunchar på en skyskrapas utskjutande balk.

I synnerhet inledningsvis är filmen ett konstnärligt äventyr med överraskande vinklar och färgläggningar. För att gestalta det fantastiska krävs fantasterier.

Svindlade och svindlande vackert. I Philippe Petits ögon är det våghalsiga det vackraste. Kanske, kanske får ”The walk” mig faktiskt att förstå.

I gryningen 7 augusti 1974 ska han utföra sin balansakt. Vajervandraren. Som en liten prick mot himlen.

Världens djärvaste konstverk. Ovan det mänskliga.

Min enda invändningen mot filmen är påbredningen av nationalistiskt smör. Det talas om att Philippe Petit gav WTC-komplexen en själ. Att han fick New York-borna att älska tornen som tidigare ansetts fula. Att fransmannen till och med själv valde New York framför kärleken. Sedan associeras hypersentimentalt till terrorattacken.

Något måste säkert sägas om att byggnaderna inte längre finns, men detta sätt att utnyttja Petits bragd är helt malplacerat i sammanhanget.

Mer läsning

Annons