Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Symfoniorkestern gör Moneybrother bättre

/

Annons

Det är inte alltid det fungerar smärtfritt att möta pop med stråkar och pukor. Men ibland fungerar det riktigt bra. Faktum är att Moneybrother aldrig låtit mer intressant än uppbackad av Gävle symfoniorkester. Svärtan är svartare och det pampiga är pampigare. Och det utan att tumma på den dansvänlighet som kännetecknar flera av Anders Wendins hits. Det märks redan efter drygt 35 minuter när han lyckas gjuta så mycket entusiasm i publiken att nästan alla står upp och dansar vid sittplatserna i hela konserthuset till hiten ”Building walls”.

Det är imponerande men framförallt stämningsfullt. Men det vore inte möjligt utan Anders Wendins och symfoniorkesterns totala närvaro.

Att spela tillsammans med en orkester inbjuder till en mer formell stil, men balansen är bra mellan det avskalade, nakna och mer högtidliga. Särskilt i ”1952” låter Anders Wendin trubaduren inom sig komma ut. Det passar hans röst väldigt bra och stämman vibrerar av heshet i Winnerbäck-stil. Där och då tillsammans med de sotiga ackorden på gitarren runt halsen växer han väldigt mycket på scen.

I ”Showdown” strösslas det med vemodiga violiner vilket bildar en fin upptakt och en lite släpigare Anders Wendin. Ibland blir han sluddrande, men det fångas upp i en fin balansgång med körens ljusare stämmor.

Kvällens stora styrka är en Anders Wendin i toppform, som ger publiken en stor dos spontanitet och hjärtlighet. Som svar av publiken får han innerliga och kärleksfulla applåder.

Extranumren är dessutom riktigt bra, långt bortom slentrianerna. Den sista låten är så befriande, det genomrepeterade arrangemanget har vittrat sönder i utbyte mot vad som känns som ren improvisation – rakt från hjärtat.

Mer läsning

Annons