Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Storpotäten och tjeckiska dockfilmer – inte har barnprogrammen från förr skadat oss

Annons

Jag har i omgångar i mitt vuxna liv fått berättat för mig hur människor tagit psykisk skada av barnprogram som sändes på 1970- och 1980-talet.

Dessutom var många av barnprogrammen sjukt tråkiga och sändes bara en viss tid på en kanal per dag.

Staffan Westerbergs

Ett av de mest skadliga programmen är enligt min högst ovetenskapliga analys Staffan Westerbergs "Vilse pannkakan". Där riskerade man att åka över kanten av den stora pannkakan som var världen och Storpotäten skrämde tydligen livet ur många . Det verkar som om många skyller sina vuxna mentala problem på det här. Det är roten till den misär många i vårt rika land lever i.

Extern länk: Se "Vilse i pannkakan" här

De tjeckiska dockfilmerna är enligt min analys ett sätt att nedvärdera de barnprogram som sändes i public service under 1970- och 1980-talet. Det var kommunistpropaganda går det att läsa i en recension av Malena Jansons "När bara den bästa tv:n var god nog åt barnen".

Extern länk: Läs om tjeckiska dockfilmen Pat a Mat

Jag har kanske också skrattat åt "Vilse i pannkakan" men var det så hemskt egentligen?

Nej, det var det inte.

Och var de tjeckiska dockfilmerna undermålig smörja med en vänsterprofil?

Nej, det var det inte.

Jag tror det helt enkelt är att någon har börjat raljera kring programmen, utifrån vilken agenda vill jag inte spekulera i, för att sedan lägga in sina egna hjärnspöken i mixen.

Jag tittade på "Vilse i pannkakan" för någon vecka sedan och slås av att det kanske inte har samma tempo och glans som dagen barnprogram, men på den tiden funkade det. Hans andra program om Lillstrumpa och Syster Yster, var faktiskt tråkigt, men jag tog ingen skada. Jag hade bara lite mindre skärmtid jämfört med idag.

De tjeckiska dockfilmer då? Det var hantverksmässigt väldigt bra gjorda, sedan är det alltid en fråga om tycke och smak. Dessutom läste jag mig till i ovan nämnda bokrecension att det var långt ifrån vänsterpropaganda. Det var till dockfilmen som flera tjeckiska konstnärliga dissidenter sökte sig för att slippa undan propagandaapparaten.

När det sedan slagits fast som en sanning att barnprogrammen var konstiga förr, då vill folk inte vara sämre än att de faller in i klagokören och kommer med "lustiga" och "utlämnande" bekännelser i fikarummet och i sociala medier.

Jag tycker att det egentligen handlar om vad man gillar. Många av barnprogrammen från när jag växte upp var välgjorda för sin tid. Det finns många bra program idag också. Det märker jag när jag kollar på tv avsett om det är linjärt eller på något annat sätt.

Men det finns otroligt mycket skräp också. Mer än jag kan hålla reda på.

Jag undrar hur framtiden kommer att döma det.

Mer läsning

Annons