Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Två dagars musikfest till Gävlesonen Joe Hills ära

/

Annons

l Joel Emanuel Hägglund föddes i Gävle 7 oktober 1879. Vid sin död i Salt Lake City 19 november 1915 hade han under sitt alias Joe Hill gjort sig känd som en driven fackföreningskämpe såväl som begåvad diktare och musiker. Det faller sig därför naturligt att Intakto väljer att hedra mannens minne med en två dagar lång musikfest.

Om Hill funnits bland oss i dag skulle han nog ha svårt att se kopplingen mellan sina lättnynnade sånger och Jacons besynnerliga noisepop, men lyssnat med ett intresserat öra hade han nog gjort. Maskinparken som ligger till grund för Göteborgsbandets atmosfäriska inslag innehåller många komponenter jag aldrig sett förut. Det musikaliska uttrycket är ständigt i förändring och det är svårt att få grepp om låtarna som spelas. Man upplever snarare det hela som att vara delaktig i ett ljudexperiment.

Uppsalas Mother And Sun bjuder på en mer lättillgänglig formel med sitt behagliga svängande mellan tungt, elakt, malande och psykedeliskt svängig rock. När den suveräna basisten går på sångmicken gör han sig som bäst. Snyggast i gänget är han banne mig också. Varför är inte han frontman, frågar man sig.

Att inkludera en akt som Göteborgska Cashcrops under en konsertkväll präglad av vänsterpolitiska värderingar är i det närmaste en nödvändighet.

Utan ett genretypiskt kängpunkband frontat av en skrikhals iförd för tighta shorts är en dylik tillställning inte komplett.

Konstellationen står för väl underbyggd lyrik och har i bitar som ”Undeux” och ”No borders” lyckats sätta ihop riktigt medryckande mangel. Just den kvaliteten har dock Headed For Disaster lyckats ta till vara på i allt sitt material.

När Stockholmskvartetten uppenbarar sig måste man först ägna en stund åt att bara njuta av det ögonen uppfattar. Basisten ser ut som en tysk fotbollsmålvakt aktiv under sjuttiotalet, och sångaren skulle kunna vara hans hojåkande terroristpojkvän. Med en pricksäker trummis och ett sound som närmar sig gammal crossover thrash låter gänget även lika bra som det ser ut.

Festens andra dag inleds av Katyushas lättsmälta folkrock. Den elektriska fiolen som utgör navet i Gävlebandets låtar gifter sig stilfullt med trummisens svängiga utsvävningar. När Christer Forsberg avslutningsvis ansluter för att dra av en Joe Hill-låt går stämningen upp rejält i lokalen. En vibb som hedersgästen Pól Mac Adaim därefter spinner vidare på. Nordirländaren är en god talare som mellan sina känslosamma protestsånger talar om viktiga poänger. Så som att det inte är engelsmän som grupp irländska frihetskämpar föraktar, utan maktmissbrukande byråkrater som av händelse är bosatta i England.

Den nationella profilen tar sedan ny riktning när lokala akten Volodja dukar upp sin repertoar förankrad i den ryske trubaduren Vladimir Vysotskijs verk. I skarp kontrast med föregående akt möter publiken sedan Nice Idiot, en kvartett som är resultatet av koordinerad inavel diverse prominenta Stockholmsband emellan. Aktens inriktning är snäppet mer sansat än svängigt än medlemmarnas övriga åtaganden får en att förvänta sig. Riktigt sköna rock ’n’ roll-partier fyller ut grunden som lagts på tidig åttiotalshardcore.

Lugnet lägger sig sedan på nytt när duon The Preacher & The Bear intar scenen.

Sömnigt blir det dock aldrig, då detta är rätt hårt för att platsa i singersongwriter-facket. Trots att det hela bygger på akustiska gitarrer och ren sång finns det en ständig attack i uppträdandet. Därtill är gitarrspelandet av ganska avancerad art, vilket i kombination med intensiteten i sångrösten resulterar i ett beslutsamt och vackert uttryck.

Beslutsam och vacker är även två ord man kan beskriva den avslutande konstellationen Panzerschrecks vokalist med. Det är dock en stenåldersmänniskas naturnära skönhet Fredrik Håf representerar när han ryter i med rader som ”You broke my heart (so I break your face)”.

GävleSandvikenmanskapet drar mot ett starkare inslag av tungt gung med nya låtar som ”Hero of nothing” och ”Facing the killer” vilka låter trumslagarens rockabillyfrisyr speglas i musiken. Joe Hill hade definitivt kastat näven i luften och stampat takten.

David Jannati

Mer läsning

Annons