Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Undrar hur det känns att göra allt perfekt?

Undrar hur det är att vara Meryl Streep? Hon är ju inte vilken skådespelare som helst.

Annons

Hon är – STÖRST. En filmdrottning. Man kan gissa att det gnager henne att hon inte fick huvudrollen i ”The queen”.

62-åriga Meryl Streep skrider fram på en Hollywoodboulevard för sig. Där inga skandaler finns. Inga drogkliniker, skilsmässoadvokater eller fortkörningsböter. Inte ens botoxinjektioner – fast det påstås att hennes ögon fått sig ett försiktigt lyft. Men noll drama, förutom på duken.

Meryl Streep är inte född in i filmvärlden, har aldrig varit barnskådis, har aldrig ens varit tonårsstjärna. Har aldrig varit tjejen som ska matcha snygga killen i romantiska komedier. Hon fick visserligen sitt genombrott i en tv-serie. Men det var förstås ingen sitcom. Den handlade om Förintelsen.

Därefter landade hon de stora rollerna, en efter en. Om Meryl Streep fötts i England istället för New Jersey hade hon varit adlad för länge sen. 17 Oscarsnomineringar väger förmodligen upp. Och att inte få spela Elizabeth II vägs kanske upp av rollen som Margret Thatcher, Englands legendariska järnlady, ett riktigt högerspöke men onekligen mäktig.

Här får Meryl Streep användning för sin omtalade förmåga att härma olika språk och röster. Hon får också användning för sin omtalade perfektionism och säkert lön så det räcker. Hon sägs vara lite känslig på den sistnämnda punkten, intresserad av att få ordentligt betalt.

Dessutom är ”Järnladyn” en roll där Meryl Streep får gestalta en verklig person, vilket också varit en av hennes specialiteter genom åren.

Hon har verkligen nått toppen.

Så trodde man väl inte att det skulle gå om man läste amerikanska filmtidningar på 80-talet.

Meryl Streep är – dödstråkig, sammanfattade Tom Hibbert i Empire.

Hon beskrevs som en skådespelarmaskin. Oklanderlig –och totalt utan känsla.

”Streep in action is like being asked to admire the inside of a watch when actually all one needs to know is the time”, skrev en annan recensent i Time Out.

Inte nådigt. I boken “The great movie stars” anser författaren David Shipman att filmen ”Sophie’s val” demonstrerar Meryl Streeps enda tre uttrycksmedel – att le, att gråta och, ombedd att göra något annat, se förvånad ut. Han konstaterar torrt att hon vann en Oscar, i konkurrens med fyra överlägsna kvinnliga skådespelare.

Det där verkar alldeles glömt numera. Meryl Streep blev en fixstjärna. Men faktum är, när jag tänker efter, att jag sällan gillat några av de stora Meryl Streep-filmerna. Inte ”Sophie’s choice”, Inte ”Falling in love”, inte ”Mitt Afrika”. Och inte Stripan särskilt mycket heller. Hon har funnits där. Värd beundran. Javisst.

Sen kom ”Mamma Mia”. Med en Meryl Streep som hoppade i sängen och sjöng. Om ni frågar mig har hon aldrig varit så bra som där. Och jag ryser av välbehag när jag hör Benny Andersson berätta att Meryl Streep flög in till Stockholm och satte varenda ton, varenda låt, direkt på första inspelningen.

Ja, hon gör ju som sagt allting perfekt. Undrar hur det känns? En film om en människa på ytan utan defekter skulle kunna handla om Meryl Streep. Men hon borde nog inte få huvudrollen.

Mer läsning

Annons