Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vårt behov av sunk

Annons

Okej, innan jag fortsätter med krönikan vill jag bara klargöra några saker. Jag tänker varken hylla eller dissa monarkin på följande rader. Inte lägga någon värdering i vad jag tycker om monarkin, kaffeflickor eller Silvias pappa.

Men eftersom att det här är en tv-krönika tänker jag börja med att skriva några rader om förra veckans mest uppmärksammade svenska tv-händelse – det som började på Karolinska och slutade med en salut (det var väl kanske fler än en, men ja – ni fattar).

Ockelbo-Dannes presskonferens flöt förbi fint, morgonprogrammen bröt oavbrutet och lämnade över till nervösa reportrar på Karolinska så fort någon med vit rock passerade.

Eftersom att jag är sjukligt långsint kollade jag på TV4. Senast jag följde en direktsänd presskonferens lyckades SVT slarva bort sändningen. Håkan Juholt annonserade sin avgång medan jag satt och svor framför teven. Jag vet inte hur det gick för fyran den gången – men den här gången gick det galant.

I fredags var det så dags för tronföljarens namn att bli känt. För att slippa reklamen stod SVT på i mitt hem. Och minsann, stolpskotten på SVT lyckades på nytt schabbla med ljudet. Inte ett ord hördes från kungens läppar, trots att de rörde på sig.

Normalt hade jag blivit glad för det (rojalist eller ej, kungafamiljens verbala förmåga är i klass med random Big Brother-deltagares, minns Carl-Philip på Idrottsgalan…) men nu var ju liksom hela grejen att få höra vilket namn ungen skulle få.

Ett snabbt zappande till TV4 räddade mig. Äras den som äras bör. Även om jag inte vet hur länge SVT:s ljudtrassel varade.

Nu råkade det bli ganska många rader om den där händelsen förra veckan.

Den här krönikan skulle egentligen handla om vårt behov av sunk. Att hur snyggt gjorda alla historiskt korrekta nostalgi-romantiska dramaserier som Mad Men och Boardwalk Empire (två underbara serier dock) än är räcker det aldrig med bara en elegant yta (Pan Am, för att ta ett exempel).

Jag minns att jag redan som liten tyckte att det var befriande att se Roseannes white trash-familj när det började visas på SVT – som enda sitcom-alternativ till den välpolerade familjen Cosby.

I dag är Shameless (säsong 2 börjar på Canal plus på lördag) den serie som jag helst flyr till när allt blir lite för perfekt och elegant på teven. Sagan om den trashiga familjen Gallagher är sorglig och rolig på samma gång (evige birollsskådisen William H Macy gör sitt livs roll som pappa Frank).

Det är väl kanske så att vi alla behöver lite sunk ibland. Själ och hjärta kan man kanske kalla det.

Den sensmoralen blir något för Estelle att grubbla på i framtiden.

Jacob Hilding

Mer läsning

Annons