Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nöjessidorna blir kyrkogård

Den här platsen ovanför mig i tidningen, titta upp lite – just det, där ja – riskerar att bli en kyrkogård, en ständigt pågående likvaka där mindre kända kändisars död avhandlas i korta, pliktskyldiga ordalag.

Annons

 

Vi har haft en sommar av celebra dödsfall. Michael Jackson fick förstås mycket mer än en notis, snarare hela bilagor. Hans död var ett svart regn i mediernas sommartorka.

Men i veckan, som redaktör för dessa sidor, ställdes jag inför ett problem, ett dilemma: Hur känd måste man vara för att få en notis?

hade John Hughes gått bort, hjärnan bakom klassiska tonårskomedier som ”Breakfast club”. Nu var det Willy DeVille, ett namn som, medgives, inte direkt fick mig att gå ner på knä av gråtande sorg.

”Jaha, är Willy DeVille död. Tråkigt.” Följt av en diskret surfning till Wikipedia.

Andra som har gått bort i sommar: David Carradine, Ed McMahon, Farrah Fawcett, Budd Schulberg. Med flera.

Det finns en missuppfattning om att nöjessidor ska vara kul och hejiga, draperade i pastellfärger. De kan och ska vara mer än så. Men kanske inte att varje uppslag ska vara en påminnelse om livets förgänglighet, sådant finns det andra sidor för.

att så många har råkat gå bort under dessa sommarveckor, och att själva mängden ter sig större för att Jacksons bortgång svällde i proportionerna, med livesänd begravning och ett kollektivt snyftande från alla som någon gång dansat till ”Billie Jean”.

Omständigheterna talar emellertid för att kändisdödsfallen kommer att öka i stadig takt. Populärkulturen har hunnit bli medelålders, dess blodkärl har blivit feta, hjärtat ansträngt ... Vissa ser redan ut som vandrande dödsannonser (Keith Richards). Till det kommer också den exponentiella ökningen av kända människor; det finns helt enkelt fler potentiella dödsfall.

den siste som kunde konkurrera med Elvis i dödsrubriker, och Madonna är väl för mån om hälsan för att drabbas av samma för tidiga öde. Det som sommardöden har antytt, är att döden blir den sista värdemätaren på kändisskapet, en sista fanfar för varumärket. Vem kan stanna kvar längst i det sista strålkastarskenet innan media till slut släpper det första spadtaget glömska över kistan? Den amerikanska aktrisen Farrah Fawcetts bortgång försvann snabbt från webbplatsernas toppar när nyheten om Michael Jackson släpptes.

Vi orkar bara med ett visst mått av död, jämnt utspridd över året. Om kändisarnas sommardöd fortsätter med en höstdöd, är mitt tips att dödsrunorna kommer att bli kortare. Tårarna tryter, för att inte tala om tålamodet.

 

***

har jag stor tolerans för så kallade "chic flicks", tjejfilmer, men i "Sex and the city"-filmens orgie av bröllopsklänningar och Manolo Blahniks mötte jag min chic-flick-vägg. Och jag har väl läst en och annan artikel om prinsessornas förestående bröllop, men när kvällspressen nu ägnar hela uppslag åt vita klänningar och ringar, går jag in i bröllopsväggen. Det enda som jag är mindre intresserad av att läsa är ett uppslag om är motorer.

***

 

Den här veckan såg Kristian ...

... Thorsten Flinck som Gustav III i ”Maskeraden”, om kungens sista timmar före attentatet. ”Flinck var superb, om än kanske något överdriven, men vad var grejen med Henrik Schyfferts finlandssvenska? Det var som om han då och då mindes att han skulle slänga in ett perkele-tonfall.”

 

 

 

Bra just nu:

"Fanboys" (dvd): Film om nördar som ska bryta sig in på Skywalker ranch. För oss som tycker att det är roligt att se en trekkie få sitt plastöra avbitet.

Att äntligen pseudonymen Lars Kepler har avslöjats. Nog nu.

Mer läsning

Annons