Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nostalgisktfrossande

Annons

Alla vill ta på sig Don Drapers hatt. Efter succén med ”Mad men” om reklamarnas sexistiska, kedjerökande men ack så stiliga 50- och 60-tal, kryllar tablån av andra tv-serier som blickar bakåt i backspegeln och i ciggröken urskiljer ett starkare Amerika.

Medan ”Mad men” ser på 50- och 60-talets förlegade normer med ett ironiskt leende finns det snarare ett nostalgiskt skimmer i åtminstone de första avsnitten av ”The Playboy club” och ”Pan Am”. I synnerhet den senare om det nu begravda flygbolaget Pan Am finns det en melankolisk, längtande suck efter en tid då framtiden såg lika ljus ut som himlen där utanför flygplansrutorna 10 000 meter upp i luften. Serien följer en grupp flygvärdinnors liv, och när de i sina krispiga uniformer går genom flygplatsen är de filmade i ett gyllene ljus, som om de är på väg att kliva in genom pärleporten. ”Pan Am” (TV3) lägger sig i ”jetströmmen bakom Mad men”, som New York Times uttrycker det, men serien har en mer förlåtande, romantisk bild av tidseran som porträtteras.

Samma sak kan sägas om ”The Playboy club”, om en av de Playboy-klubbar med lättklädda kvinnor i kanintofsar som ploppade upp ur Hugh Hefners libido. Att döma av pilotavsnittet är det en serie där skaparna bakom den har gjort en kopia av ”Mad men” men helt missat de finare nyanserna i sin läsning. Om reklambyråchefen Roger Sterling är en dinosaurie med martiniglas i ”Mad men”, på väg att träffas av kometen, är hans avskräckande exempel snarare upphöjt till ideal här.

Två andra serier i 50- och 60-talsmiljö som har visats i Sverige under året är ”The Hour” och ”The Kennedys” (båda SVT), där nostalgin flödar fram lika ymnigt. Kennedy-klanen har i det närmsta blivit synonym med nostalgi, det spelar ingen roll hur många gånger de mäktiga männen avslöjas som mansgrisar med vinnande leenden. Och ”The Hour”, om ett nyhetsmagasin på BBC och dess redaktion, är journalistnostalgi på avancerad nivå, en längtan efter en tid då nationen inte var splittrad i ett oändligt antal kanaler utan alla samlades för att höra sanningen förkunnas av seriösa murvlar som aldrig skulle komma på tanken att dirigera en symfoniorkester i lekprogram.

Vi kulturkritiker orerar gärna om det där ironiska leendet i ”Mad men”, så till den grad att man kan misstänka att det får utgöra alibi för frossandet i inte bara glamouren utan även de unkna värderingarna.

Framför allt finns i dessa tv-serier ett mönster av nostalgiskt frossande i en tid där väst i allmänhet och USA i synnerhet dominerade världsordningen. Nu lever vi bara med lungcancern av alla cigarretter, bakfyllan från lunchdrinkarna och i arbetslösheten från de där flygbolagen som gått i konkurs.

Kristian Ekenberg

Mer läsning

Annons