Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

November – och 60 år sedan Stig Dagerman dog

Fotot på en ung och glad Stig Dagerman bakom skrivmaskinen togs till en intervju i tidningen Husmodern 1947. Det har aldrig publicerats sedan dess, förrän nu.
Denna vecka är det 60 år sedan Stig Dagerman tog sig ur livet. Bengt Söderhäll begrundar författarens betydelse för oss i dag.

Annons

– Kritikerna är, upprepar han, alltför inställda på symboljakt. Kåsörerna har följt deras exempel, fastän på ett annat plan: nyligen fick mina nerfällda gardiner rullgardiner och tända arbetslampa mitt i högsommardagens sol, tjäna som symbol för "det mörka, ångestpräglade 40-talet!" Man måtte väl ha rätt att skydda sig för solsting, utan att även det skall tolkas symboliskt!

Det ovan återgivna stycket är ur en intervju med Dagerman av Sune Stigsjöö, publicerad i Husmodern nr 35 1947.

Dagerman har vid intervjutillfället redan romanerna ”Ormen” (1945) och ”De dömdas ö” (1946) utgivna. Reportagen från en resa igenom Tyskland har publicerats i Expressen och kommit ut under titeln ”Tysk höst”. Novellsamlingen ”Nattens lekar” ligger färdig för tryck och efter att ha färdigställt ”Den dödsdömde” arbetar Dagerman på pjäsen ”Streber”. Det är uppenbart att Dagerman redan i sina tidigaste verk skriver efter en siktlinje som kan sägas motarbeta hierarkier och där varje människa är representant för sig själv och ingen grupp, organisation eller annat kollektiv.

Några månader efter intervjun höll Dagerman ett tal vid ett protestmöte i Medborgarhuset i Stockholm (9 oktober 1947). Mötet och talet handlade om avrättningen av oppositionsledaren Nikola Petkov i Bulgarien i september samma år:

…kan det inte högt nog och inte tillräckligt många gånger sägas ifrån att brott mot människovärdet, frihetsprincipen eller åsiktsrätten aldrig är en nationell angelägenhet utan, och det är en förutsättning för vår tillvaro som fria människor, är och måste vara i högsta grad en internationell angelägenhet.

Det är nu sextio år sedan Stig Dagerman lämnade livet (4 november 1954) och intresset för hans författarskap visar inga tecken på att avta. Tvärtom, nya böcker om honom och nya översättningar till en rad språk pågår, liksom nyutgivning av hans romaner och noveller.

När vi för snart 28 år sedan startade Stig Dagermansällskapet, var det för att fortsätta samtalet om ett författarskap av betydelse, en litteratur som kan förstås som ett meddelande i frihetens riktning. Så, låt oss begrunda några citat och kanske kan vi lyfta in dem i samtalet om våra egna siktlinjer i tillvaron.

*

Dikt är ingen privatsak utan en offentlig angelägenhet och en författare är en person vars liv är en allmänning. (Röster i Radio 1949:34.)

*

Därför kan jag våga säga: Människans öde avgörs överallt och alltid och den ena människans betydelse för den andra är omätlig. Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som människans sista vita skjortor. Högst av alla dygder sätter jag den form av kärlek som kallas förlåtelse. Jag tror att människans törst efter förlåtelse är outsläcklig, inte därför att det finns någon arvsynd av himmelskt eller djävulskt ursprung, utan därför att vi alla från begynnelsen konfronteras med en världsordning vars obarmhärtighet vi kan göra mindre åt än vi önskar. /…/

Skulle jag så till sist redovisa den vanmäktiga dröm jag liksom de flesta andra drömmer skulle det bli den här: att så många människor som möjligt skall inse nödvändigheten av att bryta sig ut ur de människohatande maktblocken, maktkyrkorna och maktorganisationerna inte för att bilda nya samfund utan för att försvaga den livsförödande maktens ställning i världen. Kanske är det människans enda möjlighet att få fungera som medmänniska bland medmänniskor, till att än en gång få bli mans gamman och mans vän. (Tror vi på människan?, VI 1950:3.)

*

Om målet borde Stig Dagerman inte tveka, eftersom han började sitt diktarskap med att visa det: att i en form som är den för honom rätta, eftersom den är det bästa uttrycket för just hans personlighet, skildra människan i hennes kamp för friheten från nöd, skräck, misär, fulhet, dumhet och livsförnekande konventioner. Att utan rädsla för professorers och kollegers omdömen frankt yttra sin mening om litterära, konstnärliga, politiska eller andra problem borde också vara en väg för honom att nå detta mål. (Postum, daterad torsdagen 13/7 1950.)

*

Jag kan fylla alla mina vita papper med de skönaste kombinationer av ord som tänds i min hjärna. Eftersom jag längtar efter bekräftelse på att mitt liv inte är meningslöst och att jag inte är ensam på jorden samlar jag orden till en bok och skänker den åt världen. Världen ger mig i gengäld pengar och berömmelse och tystnad. Men vad bryr jag mig om pengar och vad bryr jag mig om att jag bidrar till litteraturens förkovran – jag bryr mig endast om det jag aldrig får: bekräftelse på att mina ord rört vid världens hjärta. Vad blir då min talang annat än en tröst för att jag är ensam – men vilken fruktansvärd tröst som endast får mig att uppleva ensamheten med femdubbel styrka! /…/

Andra människor har andra herrar. Mig förslavar till exempel min talang till den grad, att jag inte vågar bruka den av fruktan att ha mist den. Jag blir vidare en sådan slav under mitt namn, att jag knappt vågar skriva en rad av fruktan för att skada det. Och när depressionen slutligen kommer blir jag en slav också under den. Min högsta strävan blir att hålla den kvar, min största lust att känna att mitt enda värde låg i det jag tror mig ha förlorat: förmågan att pressa skönhet ur min förtvivlan, min olust och mina svagheter. (Vårt behov av tröst är omättligt…, Husmodern 1952:13.)

Bengt Söderhäll

Ordförande i Dagermansällskapet