Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu är det väl revolution på gång?

Annons

Nedblåsta, röda tummar en regning tisdag blir en påminnelse om att det är över. Jag är trött på valet. Ni är trötta på valet. Inte alla, men troligen många är riktigt trötta på valet. Fascinerande det där med demokrati ändå. Att det är vi, folket, som bestämmer hur landet ska se ut. För det är ju det vi gör. Eller hur?

Eller är det något annat som bestämmer?

Popvänstern dog inte när Erik Zsiga avslöjade dem 2004. Jag ser dem varje dag. Jag ser Sjörövar-Jenny, Iggesunds-anarkisten, styrelse-Anna, bond-Kalle från Vänersborg och alla andra. I dag är den om inte starkare än någonsin så i alla fall existerande. Men varför är så många framgångsrika kreatörer och konstnärer vänstersympatisörer egentligen? Kanske är det för att det, som någon sa, ”är jävligt svårt att skriva bra musik som handlar om förståelse, sans och förnuft. Sturm und drang, vi och dom, krossa kapitalet är liksom mycket lättare. Det är så lätt att håna och hata, det är svårt att vara lagom och snäll...” Man vill slå i underläge, protestera, kämpa, göra revolution och fånga energin från allt detta i musiken.

Efter släppet av Erik Zsigas bok ”Popvänstern” kom det dock fram att en del av de konstnärer som i boken utpekades som vänstersympatisörer gjordes så felaktigt. Sen kan man diskutera huruvida vissa av de vänstersympatisörer som utpekades som konstnärer var detta eller ej… Kanske popvänstern bland kända musikaliska aktörer är mindre idag? Kanske är det inte lika på eller självklart att slänga ur sig vänsterklyschor 2010 som det var 2003–2004?

I vilket fall finns det utan tvekan folk runtomkring oss som fått sin politiska uppfattning från musiken, detta fenomen vill jag inte tro är dött. Jag menar inte att det faktum att SD kom in i riksdagen skulle bero på att nationalistisk musik fått sig ett uppsving, jag menar snarare att om du lyssnar på Ebba Grön, Hoola Bandoola och The Clash och umgås med många andra som gör det finns det en överhängande risk (eller chans, beroende på hur man ser på saken) att du inte tycker att det är helt fel att elda upp Moderata valaffischer eller loggor. Du gillar Knutna Nävar, både bandet och den fysiska företeelsen, demonstrationer och hela paketet.

Att det därmed inte finns på kartan att som popmusiker ha en annorlunda åsikt än den bland popvänstern allmänna, till exempel i integrationspolitiken, bevisade ju Morrissey. Då är det nog bättre för karriären att göra som Thomas Öberg – uppmana folk att rösta utan att propagera för en specifik åsikt. Som popmusiker är det förmodligen viktigt att inte bli för mycket ovän med popvänster-delen av sin publik. Kanske bättre då att knipa igen om sina åsikter. Eller så resonerar man som Sami Sirviö. Han och de andra i Kent vill inte ställa upp och stötta ett speciellt parti av den enkla anledningen att han tror att det kan vilseleda fansen att rösta på något som egentligen inte gynnar dem eller överensstämmer med deras grundvärderingar. Man skulle alltså som Kent-fan rösta som Kent. Det kanske är att överskatta sitt eget inflytande som enskilt band? Vi får hoppas att det inte stämmer, för om så är fallet gick alla Kent-fans som hört denna PSL-intervju och röstade fram Tomas Ledin till stadsminister i söndags…

Revolution och opposition och opinion är roligt. Det poängterar Erik Zsiga, liksom att han gillar popvänstern. Det gör jag med, förmodligen mer än honom. Missförstå mig inte. Och den här texten är inte politisk, den handlar om musik. Jag vill att allt ska bli som vanligt, men ändå är det just det som jag fruktar mest, som någon sjöng för 12 år sen.

Magnus Mjöhagen

Mer läsning

Annons