Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nu får Pernilla flyga alldeles själv

Pernilla Wahlman har flygcertifikat.

Efter nio tunga teoriprov, ett 60-tal övningstimmar i luften och en pirrig uppflygning får hon flyga själv, utan lärare vid sin sida.

– Jag är aldrig rädd uppe i luften. Men när jag tittar upp på ett annat plan från marken kan jag bli lite nervös och tänka: ”Shit! Det där får jag också göra!”.

Arbetarbladet följde med på Pernillas egen premiärflygning.

Annons

Våren 2010 började Pernilla sin väg mot flygcertifikatet. För två veckor sedan, 9 november, fick hon det i sin hand.

– Jag var inte så nervös på uppflygningen men när vi närmade oss Borlänge för landning kändes det lite, erkänner Pernilla.

När Pernilla gjort tillsynen av planet utvändigt baxar vi ut den fyrsitsiga Cessnan från hangaren och fortsätter med den invändiga checklistan. Den är lång, men ska aldrig någonsin hoppas över eller nonchaleras. Nu kollas allt från att dörrarna är låsta till att transpondern som gör oss synliga på radarn är påslagen.

Här bakom instrumentbrädan ser jag bara himmel genom främre rutan. Men Pernilla lägger rutinerat ett par extra kuddar på sätet för att komma högre och få bättre sikt. Solen skiner så både kepan och pilotbrillorna åker på.

– Sigurd Xerxes Viktor, jag föreslår vänstervarv på bana 18, säger flygledaren när det är dags att taxa ut. Vi har ett plan på väg in för landning men Sigurd Sigurd Gustav väntar en stund i luften, tillägger han.

Pernilla fortsätter konversationen med flygledaren på ett proffsigt flygtelefonispråk. Nervositeten över att följa med en nyexaminerad pilot på jungfruturen försvinner. Det finns inte minsta spår av osäkerhet i rösten, den är tydlig, proffsig och lugn. Hon drar på gasen, Cessnan lyfter elegant och brummar i väg mot Gävle.

Mitt över stan hör vi flygledaren varna för låga moln på ingång. Vi vänder tillbaka och bestämmer oss i stället för en runda över Storsjön och Sandviken. Pernilla får lov att gå ned lite i höjd när molnen sveper in.

– Är det okej om jag gör en studs? undrar Pernilla när vi ser Rörberg igen. Då touchar jag liksom bara med hjulen i marken och lyfter direkt igen.

Man kan förstå att hon är sugen på att öva, nu när hon ändå är uppe. Så, okej då.

Det går galant. Puh! Men Pernilla vill öva mer.

– Kan vi köra en nödlandning också? undrar hon oskyldigt. Då låtsas jag typ att det är ett dike på landningsbanan som jag måste landa bakom, med gasen avdragen.

Visst, vem skulle inte vilja nödlanda? Vi gör ”bedömningslandningen” – som det heter på flygspråk – överlever, och stiger ännu en gång innan Pernilla hos flygledaren begär ”full stopp” till sin sista landning för dagen.

– Du såg inte alls rädd ut, berömmer Pernilla mig.

I klubbhuset sitter Marcus som kört det andra planet i luften runt Rörberg, Sigurd Sigurd Gustav.

– Åh! Är det första flygningen? Grattis! Då ska du fira med champagne! Mig rakade de skallen på, varnar han.

– Då väljer jag champagne, säger Pernilla innan hon fyller i de obligatoriska uppgifterna om flygturen i loggboken.