Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nu ger jag upp!

Det här samhället är på väg åt skogen. Den som står för vad han tycker eller tänker får ofta ta fler smällar än andra. Hela mitt liv har jag slagits för vad jag tycker, vad jag tror på, men nu har jag kommit till ett läge där jag ställer mig frågan: Är det värt det?

Annons

För vem och för vad slåss jag egentligen när de allra flesta i det här samhället aldrig står upp för någon annan än sig själv?

En gång när jag gick på gymnasiet skulle jag och fem andra gå in på lärarrummet för att ställa en fråga. Medvetet ställer jag mig längst bak, för att någon annan för ovanlighetens skull, ska gå först. Men så blir det inte. I stället öppnar den första personen dörren, och resten ställer sig bakom honom. Vem får gå först? Jo, jag.

Det här är en händelse jag skrattar åt. För det är så typiskt. ”Hon som vågar får gå först”. Men om man hårddrar det så illustrerar det här hur samhället fungerar i stort. Ingen vill gå först i ledet och ta smällen. Ingen vill ställa en obekväm fråga. Det är bättre att skydda sig bakom någon annans rygg. Och om man vill kan man passa på att viska lite bakom ryggen på den som står först i ledet.

Vi känner nog alla till hur det fungerar på skolor, på arbetsplatser, mellan vänner och inom politiken. Det snackas skit, folk bryter förtroenden och få vågar konfrontera varandra. På många möten kan det sitta 17 personer som tycker att något är fel på en arbetsplats. Tre av dem vågar framföra sin åsikt. Resten håller tyst.

Men när de kliver ut ur möteslokalen mals det på: ”Öh, vilket korkat förslag”. ”Varför sa de så för?” Det retar gallfeber på mig. Människor vill gärna klaga, men de vågar inte tala om saker för dem det berör. Varför är det så svårt att resa sig upp och säga vad man tycker? Jag är också less på människor som kommer fram till en och säger: ”Såg du vad person X gjorde? Det är ju pinsamt, så där kan man inte bete sig”. Då svarar jag: ”Jaha, sa du det till honom, så att han inte gör samma sak igen?” ”Nej”, blir svaret.

I det här samhället är det tydligen lättare att prata om människor än att prata med dem. Människor är konflikt-rädda och tål inte kritik. Om de får höra att de beter sig fel anser många att de får ”skäll”.

Det finns också många människor som ena sekunden gulligullar med jobbarkompisar eller kompisar, för att i nästa sekund prata illa om dem. Och sedan finns det människor som ibland går till personangrepp, och säger elaka saker om en person eller hans eller hennes familj eller vänner fastän det inte har med saken att göra.

Sådant föraktar jag, för det är så oerhört lågt. Om man säger att något är fel så ska man använda sakargument, och ingenting annat.

Jag är så less på att samhället är så här. Och det värsta av allt är att människor som beter sig illa ofta klarar sig. Däremot kan en person som står för vad han eller hon tycker få ta obefogade smällar. Han eller hon blir syndabock. Han eller hon får ibland också ta skiten för vad en feg stackare gjort, fastän man inte har med saken att göra. Jag är så trött på hur folk beter sig att jag frågar mig: Varför ska jag engagera mig i socialdemokratin?

Vem slåss jag för när få verkligen skulle stå upp för mig? Eller för andra? Vem slåss jag för när människor enbart är rädda om sitt eget skinn?

 

Varför ska jag slåss för folk när jag ibland får skulden för saker jag aldrig sagt eller gjort och den som sagt det dumma slipper undan? Ibland vill jag ge upp. Jag vill sluta skriva och aldrig mer sätta min fot på ett politiskt möte. För vet ni? Livet skulle vara så mycket enklare om jag inte hade civilkurage. Men så inser jag att jag inte kan ändra på den jag är. För då vore jag inte jag.

 

 

Sofie Wiklund

 

Mer läsning

Annons