Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Nutidens kungafamilj inom musiken?

Annons

Häromdagen var jag inne på Pet Sounds för att införskaffa Lows och Thurston Moores nya album. Ur affärens högtalare strömmade en kristallklar kvinnoröst, ackompanjerad av akustiska instrument. När jag planlöst vandrat runt i den klassiska skivbutiken under fyra låtar gick jag fram till kassan, lade fram mina inköp och sade till Stefan bakom disken att den där kvinnliga rösten var så bra att jag ville ha albumet – en ren impulshandling från min sida, ett sånt där småmagiskt ögonblick som fortfarande händer i fysiska skivaffärer.

– Ja, det är ju Loudon Wainwrights dotter – Lucy, säger Pet Sounds-Stefan. Fast hon har inte samma mamma som Rufus och Martha.

– Va? utbrister jag. Finns det ännu mer musiker i den familjen?

Och där börjar jag undra. Loudon Wainwright måste ha befruktat Kate McGarrigle som är Rufus och Marthas mor, och Suzzy Roche som är Lucys mor, med nån superherostark musikgen.

Rufus var banbrytande runt millenniets början med sin hyperdekadenta kammarpop, ”Want One” och ”Want Two” är ju något av det mest pompöst genialiska som skapats i modern tid. Rufus lillasyster har gjort brutalt ärlig uppgörelsemusik där hennes sång till pappa Loudon, ”Bloody Mother Fucking Asshole”, är en käftsmäll följd av en pungspark. Rufus valde att ge sig på pappa med en av de vackraste pianoballader jag hört; ”Dinner At Eight”. Och nu kommer singer/ songwritern Lucy.

Röstmässigt är de tre syskonen väsensskilda: Rufus med sin småläspande operatremelo, Martha med sitt nikotinrasp och Lucy med kristallklar röst. Nu är man ju två när man skaffar barn, så givetvis måste mödrarnas gener och uppfostringsmetoder ha lika stor del i den jättemusikaliska familjen med strulpellen Loudon som familjeöverhuvud.

Visst händer det att andra artister avlar fram lyckade musiker. Bobs son Jacob Dylan eller Bobs son Ziggy Marley är exempel på det.

Men nånting säger mig att just Loudons släktträd innehåller de starkaste grenarna, med barn som själva skapat väldigt starka identiteter utan att använda pappa Loudon som genväg till framgång.

Att Loudons avkommor lyckats göra starka avtryck i musiken är svårt att tro när man ser honom dansa runt med galen blick i Tim Burtons fina film ”Big Fish”. Men i de lugnaste vatten...

Hursomhelst, härmed förklarar jag familjen Wainwright till nutidens kungliga musikfamilj, en familj med så egna identiteter inom musiken att jag vet att en spotifylista med Loudon, Rufus, Martha, Lucy samt icke att förglömma; Kate och Suzzy, aldrig, aldrig skulle kunna bli enformigt tråkig.

Länge leve Kung Loudon (som på 70-talet skrev en hyllningslåt till sin nyfödde son: ”Rufus Is A Tit Man”)!

Kung Loudon är, som ni förstår, mindre rumsren än vår Kung Carl Gustav. Ja, det går faktiskt att vara det. Det är det jag gillar.

Erik Süss

Mer läsning

Annons