Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Oanad läxa i ”Let ’ s dance”

Mitt nyårslöfte är att vara mer vidhjärtad. Jag anstränger mig för att göra och tänka gott och tycker det går rätt bra.

Annons


Så tittar jag på ”Let’s dance” och tänker snällt om Morgan Alling (superlätt), Hasse Aaro (lätt), Magdalena Graaf (ganska lätt) och Carl Jan Granqvist (lite svårare). Men när Kitty Jutbring kommer så reagerar jag starkt på hur hon säger emot när hon får kritik: ”Som en barnunge”, utbrister jag. ”Är man med i programmet ska man väl kunna ta kritik, alla är inte bra på att dansa. Nu förlorar man ju förtroendet för henne som person!”, fortsätter jag upprört.

I Kunskapskanalen samma kväll ser jag Fredrik Lindström diskutera med hjärnforskaren Martin Ingvar i reprisen av serien ”Vad är en människa”. De talar bland annat om hur mycket en person kan förlora på att bli riktigt arg och att det är därför vi människor har ett så väl utbyggt försvarssystem som går igång innan vi blir sådär riktigt arga. Martin Ingvar menar att ett ordentligt utbrott kan skada oss så mycket att det sällan är värt det – är du till exempel ny på en arbetsplats och verkligen blir jättearg för något, kan det få dina arbetskamrater att för alltid se dig på ett nytt negativt sätt.

Jag tänker att det är precis det som händer Kitty när hon inte behärskar sig när hon får kritik: det förändrar tittarnas bild av henne för alltid. Att hon säger emot och inte gör som alla andra och bara tar emot den kritik som juryn ger henne. Och hon som verkade så egensinnig och cool!

Men vänta lite här nu. Bara tar emot…gör som alla andra…inte säga emot…

Några dagar innan det här avsnittet av ”Let’s dance” argumenterade jag starkt för Jonas Gardells agerande i ”Stjärnorna på slottet”. När han kände sig kränkt så valde han att säga det och sedan gå därifrån.

Så, vad händer här? Varför är det självklart att Jonas gör rätt men Kitty fel?

En artikel i Dagens Nyheter ger mig svaret. Där skriver Sonja Schwarzenberger om hur juryn i ”Let’s dance” bedömer kvinnor och män på olika sätt. Hon menar att förväntningarna är helt olika på Hasse, George och Carl Jan jämfört med Kitty. Herrarna var verkligen inget vidare på att dansa, liksom Kitty, och ändå får hon och hennes partner allra sämst betyg. Till och med sämre än Carl Jan fast han i princip stod still. Och när det händer så står inte Kitty och tar emot utan hon visar sitt missnöje vilket är obehagligt. Mycket obehagligt – för det är ju ett underhållningsprogram och då ska man hålla sig till reglerna! Speciellt om man är kvinna.

Så jag gick från att vara den mest förstående personen i min bekantskapskrets vad gällde Jonas till att vara den första att racka ner på Kitty.

Den insikten svider, men jag drog också en viktig lärdom: att vara vidhjärtad kräver att se på saker ur fler än ett perspektiv. Det som framstår som mest självklart ska man nog ta sig en extra titt på.

Det är inte osäkerheten som är farlig, det är tvärsäkerheten, som en klok kvinna sa till mig häromdagen.

Mer läsning

Annons