Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om att dyrka riffet och Gud

Den självutnämnde ”metalpastorn” Göran Jacobson gick nyligen ut i media och hävdade att det är problematiskt för kristna hårdrockare att utöva sin tro. Ett uttalande som väcker ett flertal frågor.

Annons

Inledningsvis: är det verkligen så? Pastorn berättar i en intervju sänd i Sveriges Radio att hårdrockskyrkan Metal Sanctuary, vilken han startat tillsammans med Johannes Jonsson – mannen bakom ”MetalBibeln” i Norrköping fått kämpa i motvind på grund av motstånd från andra församlingar. Som ett exempel hävdar han att en förtvivlad medlem hotas att bli utkastad ur sin hemförsamling på grund av sitt musikintresse.

Personligen har jag lite svårt att köpa den storyn. Jag är agnostiker, anser att blasfemi är ett fullgott helgnöje, har Satan avbildad på hälften av mina plagg och satsar allt som oftast på att uppehålla ett lätt kriminellt utseende.

Trots detta har jag än i dag inte blivit bemött på ett negativt sätt av en uttalat religiös person. Okej, vi har den där gången i lågstadiet då min kristna skolfröken på skarpen förbjöd mig och kompisarna att lyssna på Michael Jackson i klassrummets bandare, med motivationen att han var en tveksam typ. Hon visade sig sedermera ha rätt, så den incidenten kan jag inte hålla emot tanten.

Inte ens när jag i högskolans regi besökte Gävles moské för att diskutera ämnet ”synen på analsex inom islam” med imamen möttes jag av annat än vänlighet. Kanske är muslimer snäppet coolare med perversa hårdrockare än vad de kristna samfunden kring Norrköping är? Eller så kan det vara så att tonen förändras drastiskt så fort man gör anspråk på att själv vara en god troende. I det läget känner ens församling kanske att man ska rätta sig in i ledet för att få ta del av gemenskapen. Inte omöjligt, låt oss anta att hotet från den kristna hårdrockarens hemförsamling är autentiskt.

Det väcker då nästa fråga: Att gå vidare från den dömande hemförsamlingen till en ny sammanslutning med samma uppsättning av värderingar, kompletterade endast med acceptans mot den nisch man lagt sig till med, är väl att släta över det grundläggande problemet snarare än att lösa det? Enligt pastorn Jacobson och ordföranden Jonsson är idén med verksamheten att hålla hårdrocksmässor med full banduppsättning istället för orgel och de traditionella psalmerna utbytta mot lyrik hämtad ur kristen metal. En kul idé må hända, men vore det inte bättre att följa i Jesus spår och i stället snickra ihop ett nytt trossystem?

Kanske ett som tillåter dess följare att spisa vad de vill hemma på stereon utan att bespottas av andra inom religionen. Om man vill hålla fast vid regelboken måste man förvisso inneha titeln ”Guds son” för att få tummen upp till dylikt. Men med tanke på att man redan dumpat konstiga riktlinjer, så som att det är godtagbart att våldta en oskuld så länge gärningsmannen betalar böter till offrets far och sedan gifter sig med den numera icke-oskulden (5 MOS, 22:22), vore det på tiden att revidera fler uppmaningar radikalt.

Eller så släpper man korset och dyrkar riffet exklusivt i stället, det har fungerat felfritt sedan dagen då jag lämnade Michael Jackson bakom mig.

Mer läsning

Annons