Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Om Jane Austen gillat mordgåtor...

Stackars Jane Austen. Hennes lugna lilla värld, där en mus kan orsaka trasiga nerver för flera veckor framåt, har under senare år hemsökts av zombier och mördare.

Zombierna kommer från ”Stolthet och fördom och zombier” av Seth Grahame-Smith, en skräckslafsig Austen-pastisch där de döda har stigit upp ur sina gravar. Mördaren står PD James för.

PD James är i 90-årsåldern nu och kostar på sig, på ålderns höst, att leka med Jane Austen-dockskåpet – och bloda ner det. Hon förenar Austens värld och hennes välkända romangestalter ur ”Stolthet och fördom” med sina egna kriminalromaner. Det krävs en hel del självförtroende för att klä ut sig i Austens prosa, men självförtroende är måhända inte en bristvara hos James efter att ha suttit på Englands deckartron i decennier.

Trogna Austen-läsare minns förstås Pemberley, Mr Darcys gods. PD James låter Darcy och hans Elizabeth få några år av äktenskaplig lycka, och ett par barn, innan hon gör deras liv till en kriminalintrig. På Pemberley rustas det till bal, men festen ställs in när Elizabeths syster Lydia hysterisk kommer till godset och berättar att hennes man, den slemmiga charmören Wickham, har försvunnit i skogen utanför Pemberley tillsammans med en vän. Ett sällskap söker igenom skogen, där man hittar Wickham blodig intill sin döda vän. Han anklagas för mordet, och berättelsen flyttar från Austens skvallriga salonger till rättssalen, där Darcy får spela en nyckelroll som vittne. Darcy har en frostig relation med Wickham, men han kan inte tänka sig att han är en mördare.

Stilmässigt inleder PD James som en nutida inkarnation av Austen, men när liket börjar kallna börjar den James som vi känner igen ta över allt mer.

Hon återupplivar på ett roande sätt Austens universum, och alla som har läst romaner som ”Emma” och ”Förnuft och känsla” kan med glädje notera de referenser som James sticker in i texten, lika eleganta som mordgåtans ledtrådar.

Hon har haft roligt när hon skrev och det märks i hur Pemberley vecklar ut sig som en förförisk blomma.

Märkligt nog är det deckarintrigen som är romanens svaga punkt. Hennes kommissarie Dalgliesh saknas, och utan detektiv blir mordgåtan utan styrsel och, ärligt talat, inte särskilt intressant.

Men det är inte mordgåtan som är intressant här, inte heller egentligen hur James odlar nya celler ur Austens DNA. Där finns bara den ytliga likheten. Ett mer djupgående systerskap finns i den skarpa blicken för människans bevekelsegrunder. Jane Austen och PD James skulle ha haft mycket trevligt tillsammans över en kopp te.