Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om principer i juletid

Det har börjat snöa. Som alla andra människor just på denna plats stressar jag mellan butikerna för att inhandla de sista julklapparna.

Annons

På väg in i ett av de stora köpcentrumen stannar jag till och knölar ned en tjuga i en av välgörenhetsorganisationens bössor. Det känns bra, jag känner mig tillfreds, som en god människa.

Fast när jag går därifrån så knyter det sig lite i magen. Anledningen är att det här med välgörenhet är något jag är väldigt kluven inför.

För vissa smakar ordet välgörenhet inre frid, tillfredsställelse, godhet. För andra smakar det klassamhälle. Jag lutar åt den senare tolkningen.

För när samhället abdikerar och lämnar över ansvaret för de allra svagaste till frivilligorganisationerna, då har klassamhället återuppstått.

Under de senaste åren har klyftorna ökat på ett historiskt sätt i Sverige. Samtidigt som förmögenhetsskatten och arvsskatten har avskaffats och inkomstskatterna sänkts har en stor del av dem som i dag blir arbetslösa eller utförsäkras ingen möjlighet att landa i det offentliga skyddsnätet. Skrämmande ofta hänvisas dessa människor från a-kassa, från Försäkringskassa, från kommunernas socialförvaltningar – till välgörenhetsorganisationerna. Ensamstående föräldrar som får hjälp med mat till familjen eller glasögon till sina barn av kyrkan eller frivilligorganisationerna är inte ovanliga händelser i dag. Det är så pass vanligt att media inte ser någon nyhet i situationen, och därmed inte rapporterar.

Vi har på kort tid gått från ett välfärdssamhälle till ett välgörenhetssamhälle. Och här bör vi vara vaksamma. För det finns en central skillnad mellan välfärd och välgörenhet. Välfärd innebär att alla medborgare har rätt till en fullgod levnadsnivå. Vi betalar skatt efter betalningsförmåga och kan i motprestation räkna med en välfärd av god kvalitet. Så var ursprungstanken.  ”Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov” sammanfattar tanken med välfärdssamhället på ett bra sätt.

Välgörenhet å andra sidan innebär en godtycklig makt åt dem som har i överflöd och därmed kan välja vilka organisationer, eller vilka människor, som de vill skänka pengar till.

De som behöver hjälpen får stå med mössan i hand och buga. Det är ett mycket enkelt sätt att konservera klasskillnader.

Ett tydligt exempel på detta nya välgörenhetssamhälle är den avdragsrätt för gåvor till välgörenhet som regeringen införde för snart ett år sedan.

Den som ger 6 000 kronor (som är maxtaket) får tillbaka 1 500 kronor på skatten. Det är en mycket utpräglad metod för att sätta välfärdssamhället, och demokratin, ur spel. Det allmänna blir av med pengar som i stället går till att subventionera en privatpersons egenmäktiga välgörenhetsallmosa och tillfredsställelse av sin egen godhet.

Det blir alltså mindre resurser att lägga på den generella välfärden, resurser som i stället går till den privatperson som skänker pengar till en välgörenhetsorganisation. Samtidigt får våra välgörenhetsorganisationer allt större betydelse för att lappa det offentliga skyddsnätet.

I dag är våra välgörenhetsorganisationer oersättliga. De behövs för att säkerställa en god välfärd. De betalar inte bara mat och glasögon. De lappar även hålen i vår äldreomsorg. När det offentliga har skurit ned antalet anställda till bristningsgränsen är det välgörenhetsorganisationerna som tillgodoser att de gamla får gå ut på en promenad eller får någon annan så kallad ”guldkant” i tillvaron. Helt klart är att de som engagerar sig i våra välgörenhetsorganisationer gör ett fantastiskt jobb.

Men, de borde inte vara så oumbärliga som de är.

Välgörenhet är inte lösningen. Får inte vara lösningen.

Trots det.

Jag bestämmer mig för att fortsätta att knöla ned små sedlar i välgörenhetsorganisationernas bössor. Det känns bra, ger tillfredsställelse, och jag känner mig som en god människa.

Det är krångligt det där. Att följa sina principer.

Men i jul önskar jag mig något som är alldeles, alldeles nödvändigt och blir alltmer akut: En solidarisk fördelningspolitik.

Tack på förhand.

Mvh Anna, som fortfarande tror på välfärdssamhället.

Annons