Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En åktur i myndig- heternas karusell

Annons

Jag som ensamstående mamma är en av de hundratusentals fattiga människorna i Sverige. Jag har numera så lite pengar att jag avstår från vissa måltider för att betala en räkning eller barnens busskort till skolan. Jag kan låta bli att äta, eller äter knäcke- bröd – ibland utan pålägg, när mina tonåringar äter i skolan. I många år har jag kämpat men inget har blivit bättre. Socialtjänsten har inte så mycket att ge, om jag inte flyttar till ett ”billigare” boende.

Man tar inte hänsyn till att bostaden är vald av medicinska skäl och anpassad för ett av barnen och familjens samlade behov, vi är ju en familj. Jag vill inte leva på bidrag men lik förbannat är jag tvungen att söka ekonomiskt bistånd. Varje gång får jag gå igenom en förnedring och förklara familjens samlade behov för att sedan få ett avslag med rätten att överklaga beslutet. Därefter ska man ha orken och den juridiska kunskapen för att klara av att överklaga.

Under de senaste åtta åren har jag studerat parallellt som jag delvis har jobbat. Samtidigt har jag tagit hand om mina barn och deltagit i deras olika aktiviteter, jag har alltså inte eftersatt något.

Barnen har med tiden mer eller mindre varit tvungna att avstå från sina aktiviteter då inte pengarna räckt till och socialtjänsten inte tagit hänsyn till deras olika fritidsaktiviteter, trots att de pågått länge. Till det hela hör också att jag är invandrare, väl integrerad med erfarenhet och utbildning som kan vara värdefullt för andra människor och hela samhället.

Jag hade bra lön tidigare men när försäkringskassan, under en kortare sjukskrivningsperiod, gjorde fel och av misstag avslutade sjukskrivningen, utan att meddela mig, hamnade jag hos kronofogden. Socialtjänsten ville inte ta hänsyn till räkningar som var ”utanför” normen. Det kunde handla om en telefonräkning, beställning av skolfotografier, alltså inga lyxräkningar. Vi hade ett helt normalt liv.

Allt detta och CSN:s missgynnsamma regler när det gäller att vara hemma för vård av barn innebär att man ändå måste prestera för att kunna gå vidare i utbildningen med bibehållet studiemedel. Man har alltså inte rätt till ersättning för vård av sjukt barn under tiden man är studerande.

För att kunna uppbära föräldrapenning för vård av barn ska man vara arbetssökande och uppbära a-kassa, för att vara berättigad till a-kassa ska man vara anmäld som arbetssökande på arbetsförmedlingen. För att vara anmäld där som arbetssökande krävs att man gör studieuppehåll, för att kunna göra studieuppehåll ska man inte ha oavslutade uppsatser eller individuella uppgifter för när man gör studieuppehåll är man inte längre registrerad som studerande och när man kommer tillbaka till studierna med en icke avslutad uppsats är man inte längre en gammal student utan allt ska börja från början och studenten måste gå om hela kursen. Alltså en yrselgivande åktur i myndigheterna snurrande karusell.

Att pressen blev så stor att jag missade att betala hundra kronor per månad under tre månader gjorde att jag uteslöts från a-kassan. Hela livet rasade. Jag vill även förtydliga att jag har inga som helst alkohol- eller missbruksproblem, inga lyx- eller dyra vanor. Jag kan fem språk varav jag obehindrat talar tre. Ett av mina fritidsintressen har varit att simma två gånger i veckan och nu under sommaren fick jag simma på Fjärran höjderbadet och detta tack vare badbiljetter som jag och min familj erbjöds av Svenska kyrkan. Detta var alltså kultur- och fritidsnämndens bidrag till min familj.

Vi är många, alldeles för många, som kan intyga att Gävle kommun försummar sina kommunmedborgare. Utåt håller vi masken och inåt gråter vi oss varje natt till sömns. Hur kan Gävle vara stolt som kulturstad? Välkommen ombord politiker!

Yr ensamstånde mamma

Foto: Sanpix

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons