Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ert perspektiv är riskabelt

Svar till Cecilia Wilhelmsson, 29 mars

Annons

Att livet inte är svart eller vitt håller vi med om, men verkligheten är inte heller rakt igenom relativ. Det finns sådant som är rätt och sådant som är fel både sakligt och etiskt. Som vi skrev i debattartikeln gäller vår kritik uttalanden som Justine van Lawick gjorde i media efter föreläsningen på Konserthuset 17 mars. Hon uttryckte att de kvinnor som är utsatta för kontrollerat och systematiskt våld är en liten grupp som utgör ett undantag samt att det är fel att utgå från att det finns en förövare och ett offer i relationer där det förekommer våld. Våra erfarenheter och den breda forskningen pekar på något helt annat, nämligen att mäns våld mot kvinnor ofta handlar om att kontrollera och utöva makt och att våldet är ett stort samhällsproblem och en kränkning av mänskliga rättigheter. Antydan om att det föreligger en symmetri mellan könen beträffande våld i nära relation går också emot samlad forskning som istället visar att en sådan symmetri är en omhuldad myt med hänsyn till att mäns våld mot kvinnor i mycket högre utsträckning är kontrollerande, är grövre och får mycket allvarligare konsekvenser och i mycket högre grad leder till döden. Utövande av våld är över huvud taget ett av de mänskliga beteenden där den största könsvariationen har påträffats. Män utövar våld i ofantligt mycket högre utsträckning än vad kvinnor gör. Van Lawick påtalar också uttryckligen vikten av att inte splittra familjer vilket vi är kritiska till då vi inte kan se den ambitionen som överordnad de allvarliga konsekvenser och risker som våldet för med sig för hela familjen. Vi vet att många som utsätts, hur grovt och omfattande våldet än är, tampas med skuldkänslor inför att lämna förövaren och splittra familjen. Vi vet att de som utsätts slits mellan att fly och att hoppas på att våldet ska upphöra om bara olika saker i situationen ändrar sig. Forskning visar dock att när våld väl har förekommit så är det mer sannolikt att våldet kommer öka över tid. 

Vi motsätter oss inte på något sätt att samhällsaktörer arbetar med både våldsutsatta och förövare, tvärtom ser vi det som något mycket positivt och nödvändigt. Inte heller motsätter vi oss olika perspektiv på våld eller olika behandlingsmetoder så länge de inte skadar.  Ny svensk forskning visar emellertid att kvinnor som utsatts för våld i nära relation ofta behandlas på sätt som ytterligare skadar dem av olika myndigheter, och felet ligger ofta just i att våldet förminskas och ses som ömsesidiga konflikter mellan två personer. Många av de kvinnor som kommer till oss har också just den erfarenheten. Det vi motsätter oss är alltså den bild som Justine van Lawick ger av att grovt kontrollerat systematiskt våld, som utövas av män mot kvinnor, skulle vara något marginellt. Ett sådant perspektiv är riskabelt, då det kan medföra att kvinnor som berättar om allvarlig våldsutsatthet inte blir trodda och/eller blir skuldbelagda för sin utsatthet. Ett problem som vi påträffar alltför ofta.

Sara Skoog Waller

doktorand i psykologi och ordförande

Linn Engblom

personal

Kvinnojouren Blåklockan

 

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons