Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förskolan är som ett skenande tåg

Annons

Vart tog -skolan vägen? Vart tog -skollärarna vägen? Var tog -skole-barnen vägen? Var tog leken vägen? Vad är det vi gör på för- skolan?

Och varför? För vem? För vad? Höja statusen? Varför då? Behövde den höjas? För vem? När då?

Ja, när jag tänker efter... kunskapen kunde väl höjas, kanske, men... Vilken kunskap och om vad? Vi hade väl kunskap? Eller? Vi visste väl vad små barn behöver?

Närhet, tid, omtanke, en vuxen som finns där och hjälper dem att förstå! Varför mamma/pappa vinkar vid fönstret på sin väg till sitt arbete. Arbete – vad är det? Varför går de och lämnar mig här? När kommer de tillbaka? Kommer de tillbaka? Begreppsvärlden hos en ettåring – hur stor är den?

Vad kan vi hjälpa till med för att världen ska bli begriplig för de små barnen? Kunde vi inte det?

Visste vi inte att det behövs många bra vuxna i förskolan för att hjälpa barnen att förstå sin omgivning? Visste vi inte att det är i leken som barnen utvecklas och att det är i leken som barnen lär sig nya saker och förstår det gamla och gör det omöjliga möjligt? Visste vi inte att vi ska göra så för barnen att de kan leka sina lekar ostörda? Visste vi inte att vi måste finnas där när något blir fel och de inte förstår vad kompisen menar? Visste vi inte att vi måste ha ett knä och en famn för den som blivit ledsen och måste få tröst? Vad var det vi gjorde som inte var bra? Varför ska skolan in i förskolan?

Jag minns en tid när förskolan skulle in i skolan! Vart tog allt prat om solidaritet vägen? Var kommer allt prat om bokstäver och siffror ifrån?

Nu pratas det genusperspektiv! Varför då?

Om alla är lika mycket värda, oavsett kön, hudfärg, ras, härkomst, åsikter religion och så vidare. Behöver vi då prata om genus på det sättet?

Jag känner inte igen mig i förskolan! Jag minns en tid när förskollärarna ansågs vara ”militanta”. Jag tror att de som sade det ansåg att förskol- lärarna var en grupp som visste vad de kunde och som stod upp för sina kunskaper om barn och vad barn behöver och inte frivilligt godtog att grupperna blev större och större på förskolan.

Sedan den tiden har det kommit nästan dubbelt så många barn i varje barngrupp.

Det spelar ju ingen roll vad vi kan, vi blir ju överkörda i alla fall! Och – för att vi inte ska titta på det – ”de stora barngrupperna”, så ska vi gå andra utbildningar för att få annat att tänka på, med följd att det är ännu färre förskollärare på förskolorna (för inga vikarier får sättas in).

Vad är det vi gör? Vad är det vi går med på? Jag tror att det är så jobbigt i barngrupperna för förskollärarna att de tycker att det är skönt att åka på studiedagar och slippa ifrån ett tag, och de som jobbar ”kort”, vet att snart så får jag också ”komma ifrån”, så de klagar inte heller.

Men barnen då?

Förskolan är som ett skenande tåg. Vart är det på väg? Vem tar ansvar? Det är ju våra barn vi pratar om, de som ska ta hand om oss när vi blir gamla.

Ska de ta hand om oss som vi tagit hand om dem?

Ingen som tröstar – för ingen har tid.

Vi får väl lita på att det finns böcker – för bokstäver, det kan vi ju! Och sudoko, för siffror det kan vi ju också. Hoppas bara att jag kan se med mina gamla ögon och höra med mina gamla öron, för annars blir det inte kul. För det finns ingen att be om hjälp!

Som man sår får man skörda... Ja, så var det!

Margareth Söderlund


Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons