Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förstärk inte gamla myter om mäns våld mot kvinnor

Annons

17 mars höll Länsstyrelsen och Stickan Kriscentrum för män en utbildningsdag för olika myndigheter och organisationer i länet som arbetar med våld i nära relation. Gäster var exempelvis personal från socialtjänsten. Justine van Lawick var huvudföreläsare vid utbildningsdagen och har därefter uttalat sig i lokala medier om mekanismerna bakom våld i nära relation. Hon menar att våld i nära relation till största del är situationsbetingat och att det rör sig om en destruktiv dynamik mellan två personer som behöver lösas i syfte att inte splittra familjer. Hon uttrycker också att den som blir slagen kan ha provocerat fram våldet och att kontrollerande våld, där förövaren använder sig av våld på ett medvetet och systematiskt sätt, är något ovanligt och marginellt.

Van Lawicks synsätt framställs som ett nytt och centralt perspektiv på våld i nära relation i allmänhet och vi finner det ytterst viktigt att bemöta denna bild då sådana missförstånd kan få direkt farliga konsekvenser. Mycket av vad hon uttrycker går emot den breda forskningen på området våld i nära relation och de erfarenheter vi på Kvinnojouren Blåklockan samlat på oss under de 36 år vi arbetat med kvinnor som utsatts för våld. Van Lawicks perspektiv är svårt att applicera på det våld i nära relation som dödar i genomsnitt 17 kvinnor i Sverige varje år. Hennes påståenden om våldets utbredning och karaktär stämmer inte överens med bilden som Brottsförebyggande rådet ger i sin kartläggning (2014:8) av det våld som var fjärde kvinna och var sjätte man utsatts för i Sverige och som skedde i hushåll hos minst 150 000 barn. Ofta var detta våld både fysiskt och psykiskt och utövades upprepat och systematiskt. Van Lawicks perspektiv kan inte heller syfta till det våld som enligt WHO:s multinationella studie baserad på svar från 24 097 kvinnor i 15 länder lett till allvarliga och långvariga psykiska och fysiska hälsoproblem för de som utsatts och som enligt WHO utgör stora samhällsproblem samt brott mot mänskliga rättigheter. Van Lawick kan inte ha tagit hänsyn till det allvarliga psykiska våld som 14 procent av kvinnorna och 5 procent av männen utsatts för under vuxenlivet i Nationellt Center för Kvinnofrids (NCK) rapport från 2014. Ej heller kan hon syfta till det våld som enligt neuropsykologisk forskning skadar kognitiva och emotionella funktioner hos den som utsätts. Antagligen ignorerar van Lawicks perspektiv den sammanvägda forskning som visar att barn som växt upp i familjer där ena föräldern utsatt den andra för våld löper större risk att själva utsättas för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld samt att utveckla psykiska problem. Hon bortser från våldet som enligt en ny svensk avhandling (Bruno, 2016) när det utövas av fäder mot mödrar inte tar slut i och med att kvinnan lämnar relationen utan fortlöper genom att mannen fortsätter sitt maktutövande med hjälp av myndigheter och rättsväsende, vilka blir en del i våldet på grund av bristande kunskap.

Van Lawicks beskrivning av våld i nära relation stämmer illa överens med det livshotande våld som rättsväsendet i Sverige inte kan ge tillräckligt skydd från och som tvingar många kvinnor och barn att lämna allt för att leva under skyddad identitet. Van Lawick syftar troligtvis inte på det våld som tillslut genomsyrar den utsatta personens tillvaro på alla plan och kringskär hens liv tills vanmakten är så stor och ständigt närvarande att hens frihet och möjlighet att lämna relationen verkar obefintlig. Vi ger oss inte in i någon diskussion kring särskiljandet av olika typer av våld i nära relation men vill noga poängtera att vad van Lawick talar om är något annat än vad som i allmänhet avses med våld i nära relation. En kan emellertid ställa frågan om det verkligen är det situationsbetingade våldet som van Lawick beskriver och inte det systematiska våldet som de inbjudna myndigheterna till utbildningsdagen har behov av att lära sig mer om. Det kan i och för sig verka så utifrån van Lawicks påstående att det kontrollerande våldet, där förövaren använder sig av våld på ett medvetet och systematiskt sätt, är något ovanligt och att det i stället är det så kallade situationsbetingade våldet som är det vanliga som behöver mer fokus. Vi har två invändningar mot denna argumentation.

Det ena är att det som vi redan nämnt ovan inte handlar om en liten grupp. Bara till oss i Gävle kommer cirka 250-300 kvinnor om året för att söka hjälp för våldsutsatthet. Av dem är nästan alla utsatta för upprepat systematiskt våld. Det andra är att även om dessa kvinnor skulle vara få i jämförelse med den andra gruppen, är det ingen anledning att inte fokusera på dem. De kvinnor som utsätts för systematiskt våld i nära relation far enormt illa och mår ofta dåligt i många år efter att de tagit sig ur relationen. För att inte tala om de barn som upplever att pappa är våldsam mot mamma, som ibland är så svårt medtagna att de får allvarliga psykologiska diagnoser så som posttraumatisk stress. Dessa barn är också brottsoffer, att uppleva våld i hemmet är att utsättas för psykiskt våld, men tyvärr går barnperspektivet ofta förlorat när det sätts i relation till den våldsutövande förälderns perspektiv. Van Lawick menar emellertid att det är kvinnor som utsätter män för psykiskt våld vilket resulterar i att han sedan slår. Men som vi ser ovan förhåller det sig inte så i Sverige då kvinnor i mycket högre utsträckning än män är utsatta för psykiskt våld. Van Lawicks perspektiv är heller inte det nya sätt att resonera som det utger sig för att vara. Det förstärker snarare gamla myter om mäns våld mot kvinnor vilket är ett stort problem exempelvis relaterat till myndigheters bemötande av kvinnor som utsatts. Att kvinnor påläggs skuld för sin utsatthet är ett utbrett problem som ofta är kopplat till okunskap. Men att medvetet och aktivt ge ett sådant perspektiv spridning är det motsatta till vad vi behöver då det ytterligare ökar risken för att utsatta kvinnor och barn inte får den hjälp och det skydd de behöver och har rätt till när de berättar om det våldet. Till dig som läser detta och som är utsatt för våld vill vi tydligt säga: Nej, det är inte ditt fel. Det är aldrig ditt fel. Det finns hjälp att få och du har rätt till den.

Att samhället inte tar på allvar när män utsätts för våld i nära relation behöver förstås också förändras. Både kvinnor och män blir ofta misstrodda och ifrågasatta när de berättar om våldsutsatthet. Vi håller med om att det finns en skadlig manlighetsnorm där det ingår både att använda våld och att till viss mån bli utsatt. Att män inte tillåts visa sig sårbara är en viktig nyckel till förståelse för vad som ligger bakom mäns våldsutövande. Vi ser alltså ingen motsättning mellan att arbeta för en förändrad mansnorm och att arbeta mot kontrollerande systematiskt våld i nära relation. Vi ser det tvärtom som en förutsättning.

Sara Skoog Waller,

doktorand i psykologi och ordförande

Linn Engblom

personal

Kvinnojouren Blåklockan

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons