Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Framtiden kommer att döma oss hårt

För sex månader sedan kramade jag om min elev och vän Enayatulla Adel och lovade både honom och mig själv att den mardröm som vi, tillsammans med hundratals engagerade medmänniskor, upplevt i flera månader snart skulle vara över.

Annons

Han stod just då inför ett omöjligt vägskäl, ett vägskäl som vi svenskar aldrig behöver stifta närmare bekantskap med. Den ena vägen ledde under jorden, bort från det samhälle där han under fyra år varit en aktiv del, bort från vänner, framtidsplaner och möjligheten att få göra rätt för sig. Den andra vägen pekade rakt in mot det helvete som han en gång lyckats undfly. För honom pekade den mot döden. Och människan vill leva.

Det betydde att Enayatulla Adel valde en värld av utanförskap, ovisshet och ständig rädsla för vad nästa dag kan föra med sig. Men han gjorde det med våra ord om hopp och tålamod ringande i öronen. Jag kunde aldrig, trots mina trista erfarenheter av svensk flyktingpolitik, tro att läget skulle förbli låst. Situationen var redan i april så tydlig att jag föreställde mig att det endast handlade om tid innan Migrationsöverdomstolen skulle lämna besked som gav riktlinjer för en ny strategi i frågan om afghanska flyktingar.

Under sommaren har läget i Afghanistan försämrats dramatiskt. Hårda strider har blossat upp på flera olika platser i landet. I de östra områdena, bland annat Kunar-provinsen som Enayatulla Adel kommer från, är läget särskilt oroligt. Amerikanska styrkor har under hela sommaren mött ett allt hårdare motstånd och talibanernas strategier och mobilisering har effektiviserats. Landets olika delar har förutom reella strider drabbats av flertalet svåra attentat. Bara under juli månads första vecka dödades och skadades mer än 250 civila. Det största attentatet ägde rum mitt i huvudstaden Kabul. Varje vecka har vi som följt händelseutvecklingen väntat spänt på att en förändring av svensk policy måste komma.

1 juli klargör så Migrationsöverdomstolen i Sverige att den ställer sig bakom Migrationsverkets ståndpunkt att det är fullt möjligt, relevant och rimligt att utvisa människor till internflykt i Afghanistan. Flyktingar som inte kan återsändas till sina hemprovinser ska i stället utvisas till huvudstaden Kabul, där Migrationsverket menar att läget är under kontroll. Samtidigt har jag telefonkontakt med 22-årige Wahid Rahimi som befinner sig mitt i det inferno Adel gömmer sig från. Ensam på Kabuls gator kämpar han för att överleva. Varje dag handlar om att försöka skaffa mat samt att hålla sig undan från olika typer av milisgrupper, korrumperad polis eller kriminella gäng. Han har vid flertalet tillfällen misshandlats och hotats till livet. Det livet anser Sverige att Adel och hans olycksbröder ska välja.

Precis som tidigare i den här kedjan av händelser har jag fått backa och inse att det som händer inte alls följer någon logik eller rymmer någon form av humanistisk grundsyn. Jag ser framför mig en iskall byråkrati befolkad med lydiga tjänstemän i kombination med ansvariga politiker som inte förmår ta något ansvar.

När Uppdrag granskning 3 september 2008 lyfter fram ett av många människo- öden som blivit konsekvensen av Migrationsverkets tolkning av den nya instans- och processordningen, är de intervjuade politikerna och Migrationsverkets generaldirektör Dan Eliasson, rörande överens om orimligheten i fallet. Samtidigt är ingen beredd att ta ansvar och kräva en förändring. Eliasson gör bara som politikerna säger och politikerna väntar på en granskning som presenteras i januari/februari 2009. Status quo.Tills dess fortsätter bilan att falla.

Framtiden kommer att döma oss hårt.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons