Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag fick mitt cancerbesked med posten

Ett cellprov tappades bort så att någon på Karolinska sjukhuset i Huddinge måste åka till Gävle för att leta reda på det.

Jag fick remiss till ortopeden när det upptäcktes cancer på en lunga.

Det är några av mina erfarenheter av sjukvården, som jag har fått i dödens väntrum.

Annons

 

Det var 2002 som jag upptäckte att ett blåmärke på armen inte gick bort. Jag frågade på hälsocentralen om blåmärken kunde bli permanenta och fick ett ja som svar. Sedan växte det en knöl i blåmärket som blev varmt, så jag besökte HC som skrev en remiss till Citykirurgen på Läkarhuset i Gävle. Det var efter det besöket jag fick brevet med besked att jag hade cancer, och det var dagen före en helgdag när jag kom hem för sent för att ta kontakt med någon att prata med, en kurator eller en läkare. Cancern skulle typbestämmas, men provet hamnade fel och försenade utredningen med nio veckor. Jag själv, en sjuksköterska och en läkare ringde flera gånger för att få besked men provet var borta. Karolinska sjukhuset i Huddinge tvingades skicka någon som kunde leta rätt på provet.

I juli 2002 opererades jag på Karolinska, vilket följdes av 25 strålbehandlingar vid länssjukhuset i Gävle. Därefter var det kontroller två gånger per år, och efter fem år en gång per år. På sexårsdagen av operationen upptäcktes en skugga på ena lungan vid en kontrollröntgen. Det finns också risk för cancer i levern, och jag väntar på röntgen.

Det blev fel ytterligare en gång, när jag fick remiss till Karolinska ortopeden för cancern i lungan. Ortopeden opererar ju inte lungor.

I dag vet jag mycket lite om vad som kommer att hända. Jag har frågat efter en prognos, utan att få svar. En läkare svarade snorkigt ”jag har inte mikroskop i mina ögon”. Jag frågade efter något för att kunna sova och fick det på nåder med anmärkningen att ”du vet väl att det är narkotika”.

Jag fick veta att jag kunde ringa till en kurator, men ingen hjälpte mig att göra det och ingen har frågat hur jag har det hemma. När ultraljudet måste tas om fyra eller fem gånger anmärkte en sköterska att ”vi har nästa patient kvart över”. När en annan remiss hade kommit bort sa en sköterska att ”du har kommit emellan och det ska jag ta hänsyn till”. Om jag inte hade ringt själv för att fråga hade det inte tagits hänsyn och då hade jag fått vänta ännu längre.

Jag känner inte att jag har blivit respekterad och omhändertagen på ett sätt som man borde ha rätt till inom sjukvården. Lungröntgen, skiktröntgen, ultraljud, magnetröntgen... Varför inte magnetröntgen på en gång för att slippa en massa väntetid?

Ju längre jag tvingas vänta, desto sämre är ju chanserna för mig. Det är ett omänskligt lidande att gå och vänta, och man vågar inte lämna telefonen. Kan man inte få ordentlig information om vad som ska hända?

Man ska nog vara en väldigt känd idrottsman eller annan höjdare för att få den bästa vården. Hur lång är förresten väntetiden för en Brynässpelare jämfört med ”vanligt folk” som jag?

En cancerpatient

 

Foto: Scanpix

 

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons