Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kd:s förslag saknar för- ankring i verkligheten

Med utgångspunkt från kristdemokraternas nya rapport ”Hållbar marknadsekonomi” har den före detta vd:n i Svenskt Näringsliv, numera partistyrelseledamoten i kd, Ebba Lindsö, för en tid sedan föreslagit införandet av ”en rätt att ta med sig anställningsår till nytt arbete.”

Annons

I samband därmed har kristdemokraterna poängterat att det inte handlar om en tvingande regel utan om en möjlighet för arbetsgivare att locka erfarna medarbetare med anställningstrygghet. Förslaget saknar förankring i verkligheten, det vill säga i vad som är möjligt att realisera. Om förslaget på något vis ändå skulle realiseras kommer arbetsgivares personalhantering att kompliceras av en ny slags dokumentationsbyråkrati fylld med avgränsningsproblem och tidsberäkningsbekymmer.

För arbetsbristuppsägningar i fall där en lösning med frivilliga avgångar ej kan åstadkommas behövs – om arbetsgivaren ej skall ha en fri uppsägningsrätt – regler som är tvingande i anställningsavtalsrelationen. Hur skall annars enskilda arbetstagares konkurrerande krav på fortsatt anställning kunna hanteras? Hur skall annars en arbetstagares ”rätt att ta med sig anställningsår till nytt arbete” ha något värde för arbetstagaren ? Det ligger inbyggt i Ebba Lindsös förslag att regeln måste göras tvingande i anställningsavtalsrelationen. Det blir därför konstigt när man från kristdemokraternas sida poängterar att det inte handlar om en tvingande regel (SR Ekot 29 mars).

Bara i en modell med ensidig arbetsgivarbefogenhet, såsom är fallet med det så kallade tvåpersonsundantaget, kan en arbetsgivare göra frivilliga val. Det är föga troligt att tvåpersonsundantaget (som också är begränsat till företag av viss storlek) kan utökas. Det skulle vara detsamma som att urholka eller avskaffa anställningsskyddet. Några rättigheter för enskilda arbetstagare skapas inte om den vägen väljs. Kristdemokraterna förespråkar inte heller en sådan lösning. Såväl i nuvarande (i anställningsavtalsrelationen tvingande) sist-in först-ut-reglering som i kd:s aktuella förslag utgår man från anställningstid som kvalifikationsfaktor. Kd vill dock tydligen mäta erfarenhet och kompetens med måttet anställningstid var som helst och inte blott med måttet anställningstid hos aktuell arbetsgivare och i koncern. Den nya regeln kanske skulle kunna kallas ”sist in på arbetsmarknaden först ut från nuvarande anställning- regeln”. Kd:s förslag är grovhugget och torde inte kunna förbättras om det skulle kompletteras med en regel om att bara anställningstid i visst, och för den nya anställningen relevant, arbete skulle få tas med till den nya anställningen. I denna del är det knappast möjligt att skapa tydliga och ändamålsenliga avgränsningsregler.

Uppsala

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons