Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Min avsky mot rasism är högst personlig

Annons

Jag har en lillasyster som är rom. Hennes mormor har berättat om hur hon blev förföljd och nekades gå i skola i Sverige under hennes uppväxt. Just nu börjar det strömma in uppgifter av romer som återigen blir förföljda och jagade, misshandlade och utsatta för mordbrand. Det går inte att förneka att anledningen är den allt hätskare retoriken och propagandan från Sveriges tredje största parti som ligger bakom. Aktioner får reaktioner, och att hävda att ett parti som Sverigedemokraterna inte bär ansvar för vad som just nu sker är som att påstå att fackföreningsrörelsen inte är tack skyldiga för åtta timmars arbetsdag eller semestern. Vi lever inte i ett vakuum. Jag är rädd för vad som kommer härnäst, när hatet mot romerna som tigger övergår i ett mer öppet accepterat hat mot romer generellt, mot min lillasyster och hennes lille son som alldeles nyss fyllde två år.

Jag har hört arbetskamrater och bekanta tala om ”tjuvaktiga zigenare”, skämta och skoja om det. Det är ganska obehagligt att ens behöva öppna munnen för att protestera, för jag vet att den tidigare så goda stämningen kommer bli förstörd, trots att jag vet att jag gör rätt. Jag har väldigt sällan varit med om att jag i en sådan situation fått medhåll eller stöd. Istället blir det tyst och ibland får jag ta en lång diskussion istället med personen som kläckt ur sig det dumma, som abrupt tar slut i samma ögonblick säger att min syster faktiskt är rom. Då får jag höra ett förlåt. Inte för att personen sagt rasistiska saker om romer, utan för att hen ”inte visste att din syster var det”.

I de situationerna blir jag om möjligt ännu argare, eftersom det betyder att åsikten inte är förändrad. Personen anser fortfarande att den folkgrupp som min syster tillhör är mindre värd, förmodligen att hon också är det. Det är bara faktumet att jag fick höra det, som personen är ledsen över. Förmodligen kommer den här personen fortsätta kalla romer för ”zigenare” och anklaga dem för att vara tjuvaktiga. Då i sammanhang där ingen säger emot. Det som är farligt är att när sådan här rasism uttalas offentligt och öppet är att det blir normaliserat och accepterat. Så till den grad att det nästan bara blir en liten notis i tidningen om att folk blir utsatta för mordbrand och misshandel, enbart för att de tillhör en viss folkgrupp.

Jag är uppvuxen med att bli kallad ”spanjor”, att få frågan ”var kommer du egentligen ifrån” och när någon blivit arg på mig också höra ”stick hem till ditt land”. Detta trots att jag är född och uppvuxen i Sverige, med halva släkten från Sverige sedan århundraden tillbaka. Jag föddes visserligen i Göteborg och hade aldrig hört talas om Hofors förrän jag väl flyttade hit, jag fick dock till min förvåning veta att min morfar faktiskt är uppvuxen här. Jag får uppleva rasismen som finns i samhället ändå, då mitt utländskklingande efternamn avslöjar mig som en ”parasit som borde vara tacksam över att ha fått lov att komma hit”. Jag får av vissa inte lov att beklaga mig över samhällsutvecklingen, jag ska bara vara tyst och nöjd. Som tur är för mig märks det inte på mitt utseende och min accent att jag är en ”parasit”. Det är värre för dem som har svart hår, tydlig brytning och kanske till och med bor på ett flyktingboende, eller sitter utanför affären med en utsträckt hand.

Frågan som jag brukar ställa mig själv är när det öppna hatet mot tiggande romer och flyktingar övergår i ett aktivt hat även mot mig? Finns det då någon som vill försvara mig?

Xamuel Gonzalez Westling (V)

kommunstyrelsens vice ordförande

Hofors kommun

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons