Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Normpolitiken inskränker demokratin

Termen ”normpolitik” som riktmärke för offentlig ekonomi har sedan ett par årtionden fått stor spridning i stater och internationella institutioner.

Annons

Normpolitik bygger i grunden på två föreställningar. Den ena är att det finns objektiva, överordnade regler för ekonomisk politik, den andra att politisk-demokratiska organ har en inneboende benägenhet att slarva eller vara överdrivet spendersamma utifrån själviska politiska syften. Därför anses de behöva särskilda restriktioner inbyggda i systemet. Dessa ska garanteras antingen av speciella ”oberoende” organ eller genom restriktiva regler som begränsar regeringars och parlaments handlingsfrihet.

Problemet är att ”normerna” inte har någon vetenskaplig grund och över huvud taget inte är uttryck för någon objektiv sanning. Lika mycket som all annan ekonomisk politik baserar de sig på subjektiva värderingar. Normpolitiken är en reaktion mot den keynesianska tanken om en offensiv politik för full sysselsättning, inkomstutjämning och utbyggd social välfärd. Den är med andra ord snarast en form av ideologi.

Till normpolitiken hör en allmänt restriktiv syn på statsbudgetens omfång och funktion. I vårt land har detta tagit sig uttryck i ”tak” för utgifterna, i budgetbeslut med tre års räckvidd och i ett överskottsmål.

Nackdelarna med dessa tämligen godtyckliga regler är flera. Under en treårsperiod kan konjunkturer och andra förhållanden skifta och det förutsätter att smidiga och relativt snabba förändringar måste kunna göras. Visserligen kan en stabilitet i ramarna för olika detaljanslag vara nyttig sett från de enskilda verksamheternas synpunkt.

Men detta får inte försvåra budgetens roll som ett verksamt instrument för makroekonomisk politik. Kamerala och moraliserande attityder får inte göra staten passiv. Man bör påminna sig, att den inhemska verkan av ett visst tillskott i offentlig efterfrågan är större än motsvarande tillskott i privat konsumtion – på grund av skillnaden i importinnehåll. Det markerar det offentligas roll i konjunkturpolitiken.

Ett besynnerligt inslag i nuvarande budgetpolitik är programmet att minska statsskulden. Sverige har ingen offentlig nettoskuld. Vårt land har lämnat Bildt-Wibble-epokens effekter bakom sig.

Snarast har den hårda politiken med besparingar under epoken Persson gått ut över viktiga offentliga funktioner. Man kan med skäl göra gällande att vissa av dessa är ”söndersparade”.

Det vore därför motiverat att nu kompensera för de negativa verkningar som blev följden. Därmed skulle man stärka kapacitet och produktivitet i viktiga offentliga verksamheter, exempelvis utbildning, hälsovård och miljövänliga kommunikationer.

Den sittande regeringens avsikt att amortera på skulden med hjälp av inkomsterna från försäljning av statliga företag är dels ett dåligt sätt att finansiera skattesänkningar, dels dålig ekonomi i allmänhet genom att göra sig av med en vinstgenererande verksamhet.

Till normpolitiken hör idén om en ”oberoende” centralbank. Arrangemanget kan kritiseras både från konstitutionell och ekonomisk-politisk utgångspunkt.

Sveriges grundlag vilar på vad som kallas folksuveränitetsprincipen. Den av folket valda riksdagen är statens högsta organ. Därför har Riksbanken av gammalt varit riksdagens bank – ett sätt att utöva kontroll över den inför riksdagen ansvariga regeringen. Nu lämnas styrräntorna i händerna på en godtyckligt sammansatt liten grupp av personer i Riksbankens ledning – helt i motsats till Regeringsformens anda och bokstav.

Även som ekonomisk politik är arrangemanget tvivelaktigt. Det finns en allmän övertro bland ekonomer om styrräntors verkningar och effektivitet som instrument. I verkligheten är små räntevariationer på en kvarts, en halv eller en procent upp eller ner verkningslösa inför starka upp- eller nedgående konjunkturer.

Företag lånar inte mer vid en räntesänkning, om efterfrågan är vikande. Smärre räntehöjningar är vid en överkonjunktur inte effektiva – företagens vinster kompenserar dem lätt. Större företag kan undvika verkningarna genom ökad självfinansiering eller finansiella omplaceringar.

Konjunkturpolitik bör föras på ett samlat sätt via riksdagen. Inflation – som är en funktion av sammanhanget efterfrågan-tillgång-produktivitet – bör främst bekämpas via en fortlöpande stimulans av produktiviteten. Att söka strypa inflationen via räntan kräver större höjningar, som alltid slår urskillningslöst. Särskilt känsliga är i det sammanhanget investeringar i nydanande verksamheter, som i begynnelsestadiet kan väntas vara relativt högt belånade.

Räntan kan vara användbar i ett kortsiktigt perspektiv eller när konjunkturen står och väger. Men om det brister i ekonomins fundamenta, hjälper inga räntesänkningar mot investerarnas misstro och inte ens drastiska räntehöjningar kan – som vi sett – försvara en övervärderad valuta.

Normpolitiken är en politisk konstruktion. Den representerar ingen ”objektiv” och ovanför politiken stående sanning. Likaså är den tro felaktig som menar att ”oberoende” organ representerar något slags högre ståndpunkt i ekonomisk politik. All sådan politik bör vila på organ som kan ställas till ansvar inför folket i den demokratiska processen.

Ulla Andersson,

riksdagsledamot, v, och ekonomisk-politisk talesperson

C H Hermansson

före detta riksdagsledamot, v, och ledamot i finansutskottet

Jörn Svensson

före detta riksdagsledamot, v

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons