Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sverige ska vara alliansfritt

Annons

I Sverige byter de borgerliga partierna i rask takt åsikt inom säkerhets- och försvarspolitiken. Och särskilt så vad gäller synen på Nato och ett eventuellt övergivande av den folkligt välförankrade (se färska opinionsmätningar, DN 8/1) alliansfria säkerhetspolitiska linjen mot ett aktivt inträde i försvarsalliansen Nato. Numera är samtliga borgerliga allianspartier i varierande stark grad men Centern har villkoret det med att det ska ske tillsammans med Finland (där 58 procent är emot Nato-medlemskap) numera klara förespråkare för ett svensk Nato-medlemskap.

Emot detta står de två regeringspartierna Socialdemokraterna och Miljöpartiet samt Vänsterpartiet fortsatt med ett starkt svenskt folkligt stöd i ryggen i synen på Nato. Frågan som då bör ställas är följande: Har alliansfria Sverige liksom Finland nu när Putins Ryssland uppträder allt mera aggressivt utmanande i Östersjön och annorstädes verkligen något att vinna på att ytterligare öka de säkerhetspolitiska spänningarna genom att nu överge sin alliansfrihet och aktivt söka medlemskap i Nato? Och skulle likaledes alliansfria Finland med sin långa landgräns mot Putins Ryssland tjäna på att nu gå med i Nato? Tillåt oss tvivla på den saken. Visst är det så att Sverige och Finland att som suveräna nationer fritt fatta sina egna beslut utan hänsyn till andra. Ryssland, lika lite som någon annan nation, har någon vetorätt mot oss. Vi bestämmer själva helt och fullt. Men ett Nato-medlemskap för oss allra minst nu i detta säkerhetspolitiska läge med växande spänningar och osäkerhet i vår omvärld skulle sannolikt få konsekvenser och knappast göra Ryssland mera vänligt sinnat om man skulle få Nato på en ytterligare så där 135 mils lång direktliggande gränsyta som man hittills inte haft. Vad skulle bli följden av detta? Ökade eller minskade spänningar och hot?

Svaret är tämligen givet en rejäl ökning av konfliktrisken och detta i sin tur skulle rimligen också kräva ökade svenska försvars-anslag och andra insatser. Och samma sak skulle fallet bli för finsk del. Vill en majoritet av svenska och finska folket verkligen det? Tillåt oss tvivla. Och någon majoritet finns inte heller i varken Sverige eller Finland för att nu göra ett lappkast och byta försvars- och säkerhetspolitisk linje, som också framgår av färska opinionsmätningar. Folken i Sverige och Finland köper inte de aktiva och resursstarka lobbyisternas och Nato-förespråkarnas argument. Tvärtom så menar folket att vår nuvarande alliansfria linje fortsatt tjänar oss bäst.

En helt annan sak är däremot att vi precis som Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist sagt i flera sammanhang för att få tillgång till kvalificerade upplägg och plattformar för övningsverksamhet för flyget, marinen och armén har mycket att vinna på att ha övningsverksamhet med Nato i sammanhang som gagnar det svenska försvaret och ytterligare vässar dess spetskompetens. Och det är fullt förenligt med ett fortsatt alliansfritt Sverige. Samma sak gäller att gradvis öka och fördjupa försvarssamarbetet med alliansfria Finland på de områden som är till nytta för oss båda.

En viktig förklaring till Sveriges framgångsrika och av tidigare generationers kloka politiker väl avvägda ställningstaganden i regeringsställning och riksdag har gagnat oss väl under många årtionden. En annan faktor av stor betydelse var det faktum att Sverige i kriget mot Tsar-Ryssland år 1809 förlorade Finland. Hade Finland däremot fortsatt varit kvar som Sveriges östliga provins (som vissa av mina finska vänner brukar säga) så hade vi med stor säkerhet inte kunnat undgå att dras med i flera krig på 1900-talet. Vi har inget att skämmas över här utan bör tvärtom vara stolta över Sveriges omvittnade alliansfria fredsvilja.

Vilken är då slutsatsen av detta konstaterande? Jo, det finns ett bättre alternativ för oss än ett Natomedlemskap. Det är en fortsatt alliansfrihet i kombination med precis som regeringen Löfven och försvars-minister Hultqvist sagt en i lugn tempo stegvis fördjupad satsning på nordiskt försvarssamarbete. Detta bland annat genom att svenska förband övar tillsammans med andra länder (Finland, Norge men också de baltiska staterna och USA). I detta finns ingen större dramatik. Främst därför att vi då fortsatt själva bestämmer när och hur vi ska öva tillsammans från gång till annan och för att vid behov ytterligare vässa spetskompetensen inom olika grenar av svenska försvarsmakten.

Däremot är en renodlad yrkesarmé en för tunn bas för att framgångsrikt i längden kunna värna vår självständighet och den breda folkliga förankring som behövs för en god uppslutning kring vår försvars- och säkerhetspolitiska linje. Så tidigare okloka felbeslut av med blott tre rösters övervikt i riksdagen år 2009 att avskaffa värnplikten måste nu återtas och en obligatorisk värn- och plikttjänster för både män och kvinnor införas av Sveriges regering och riksdag i någorlunda närtid. Det vore också bra för att trygga en bred folklig uppslutning kring en fortsatt alliansfri försvarspolitik. Därför är det bra att frågan nu utreds på uppdrag av försvarsministern. Finland var klokt nog smartare här och behöll sin allmänna värnplikt. Vi bör ta lärdom av dem och göra om och rätta till tidigare felbeslut!

Robert Björkenwall

journalist och utredare med erfarenhet från bland annat riksdag och regeringskansli

författare till bl a en aktuell översikt om “Swedish defence and security challenges and possibilities” i boken Defence & Security, Horn Publishing, Oslo, juni 2015

 

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons