Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vad gör vi när Ryssland spänner musklerna?

Dödandet i Georgien är över för den här gången men konflikten fortsätter vara en tickande bomb som hotar brisera igen.

Annons

Omvärldens tilltro till Rysslands demokratiska status har fått sig en knäck.

Det var ett väl genomtänkt angreppskrig som makthavarna i Kreml provocerade fram.

Redan i våras utfärdade Putin ett dekret som började behandla Abchasien och Sydossetien som delar av den ryska federationen. Spänningarna i området tilltog och Moskva skickade dit både fallskärmsjägare (elitförband) och artilleri.

I maj var det tydligt att Moskva ville provocera Georgien att reagera militärt och därigenom få ”alibi” att marschera in, men georgiska ledare lyssnade på anmodningar från väst att vara lugna och återhållsamma.

I juli genomförde ryssarna övningar syftande till angrepp mot Georgien och bland annat skickades en hel flygskvadron från St: Petersburg till det aktuella området, delar av ryska Svarta havsflottan mobiliserades och i krigets inledning landsattes även 4 000 soldater på den georgiska kusten.

Sådana operationer planeras inte över en helg! Det visar tydligt att ryssarna åter har kapacitet, vilja och styrka att spänna musklerna.

Uppgifter från europeiska underrättelsetjänster styrker också att ryssarna var beredda långt innan krisen mellan Georgien och Sydossetien urartade.

Denna aggressiva utrikespolitik som Moskva visar är mycket oroande med tanke på den ”strutshuvud i sanden”-syn på närområdet som vår egen försvarsminister verkar ha.

Det är första gången sedan Sovjetunionens fall som man anfaller ett självständigt land med den uppenbara avsikten att störta en demokratiskt vald regering. Tankarna går tveklöst till Ungern -56 och Prag-68 då det också handlade om att slå vakt om sin intressessfär, för att inte tala om alla hot mot våra baltiska grannar sedan deras självständighet i början av 90-talet.

Att den ryska björnen har lämnat idet är ett som är säkert, osäkert är om tomhylsan Tolgfors var rätt man att efterträda Mikael Odenberg, han hade i alla fall gjort lumpen.

Bland våra nordliga grannar däremot kan en förändrad och mera verklighetsnära bild av närområdet skönjas.

Finland till exempel utbildar mångfalt fler värnpliktiga än Sverige varje år. Man har moderniserat sitt flygvapen och håller till och med på att bygga upp ett hemvärn.

Finnarna genomför också repövningar varje år. Allt detta till en kostnad hälften så stor som den svenska försvarsbudgeten!

Med en försvarsekonomi i gungning, nya förbandsnedläggningar att vänta, en dränering av kompetens och ytterligare minskning av Sveriges militära förmåga samt en försvarsminister med allt mindre förtroende ställs allt oftare frågan hur mycket ytterligare neddragningar försvaret klarar innan vi har en systemkollaps.

Några extra tillskott från politiskt håll är inte att vänta. Detta är måhända den logiska konsekvensen för de som anammat mantrat att inget ont kommer att hända oss, men hur vet vi det? Har vi glömt eller bara blundar vi för det faktum att säkerhet är fundamentet för all samhällelig verksamhet?

I samband med internationella insatser utgör säkerhet grunden för samhällsbyggande . Samma logik gäller rimligen även för svenska nationella förhållanden.

Inge Eriksson,

försvarsutbildarna Gävleborg

och kompanichef i Hemvärnet

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons