Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför är vi så rädda för att ta kontakt?

Annons

Vad är det som händer i Södra Bomhus?

Var finns föräldrarna? Tydligen finns de inte!

Hur kan det komma sig att det ser ut som en skolgård vid Vikingakisoken, vid mörkrets inbrott! Dessa barn/ungdomar har skolgång nästkommande dag.

Vad är syftet med denna samling inne på närliggande dagis och utanför kiosken? Man kan undra. Visst beror det på föräldrarna. Men hur mår föräldrarna? Ha de fullt upp med sig själva och inte ork eller engagemang till sina barn? Kan det vara så?

Resultatet kan bli att dessa barn/ungdomar söker sig ut och visar att ”här är jag”! Se mig! Och om jag gör något fel och brottsligt som ingen annan törs, så blir jag kanske sedd. Då får jag en identitet. Alla mina polare ser upp till mig. Jag blir någon/något. Och det måste jag leva upp till!

Hur ska vi kunna bryta detta?

Det måste först och främst börja i folkhemmet. Vi måste börja att bry oss om varandra. Man kan ha en stor familj/släkt men ändå vara väldigt ensam. Ingen hör av sig.

Man måste vara klippt och skuren för varandra om man ska bli accepterad. Spelar ingen roll om det är i släkten, på jobbet eller i bekantskapskretsen. Är man lite udda så kan det bli en anledning till att folk inte hör av sig. Vi är så otroligt rädda för att ta kontakt. Ett litet leende eller ett enkelt ”hej” kan göra den dagen väldigt ljus för många. Tänk på det, du som vägrar säga ”hej” till grannen.

Vi skulle ju kunna byta tjänst med en granne. Kalle kanske kan gå in och vara där på eftermiddagen och på så vis kunna gå hem tidigare från fritids och så vidare, och så vidare.

Till kommunen vill jag bara säga det att allt ni drar in på när det gäller barn/ungdom, kommer att bli kostsamt i längden. Det vet vi redan och det kommer att drabba oss skattebetalare. Så är det! Många nu vuxna tjejer och killar med tråkig uppväxt kan vittna om att de inte skulle klarat sig om inte det varit för fritidsledaren på ungdomsgården. Ungdomarna säger också att allt tokigt de gjort var ett ”rop på hjälp”.

Vi kan bara konstatera att det tokiga och brottsliga beror på ett personen inte är i harmoni med sig själv. Eller? Svårare än så är det inte. Så jag tycker att vi slutar att leta syndabockar och att vi agerar i stället.

Kanske kulturen kan stå tillbaka lite och vi använder pengarna till att satsa på barn/ungdomar, till exempel med ungdomsgårdar med mera. Det kanske skulle löna sig på sikt.

Vad tror ni?

Carina H

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons