Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Varför ska unga ha ett sämre skydd mot tobak i glesbygd?

Svar till Bengt Hedlund, 8 juni

Annons

Skrämselpropaganda om katastrofala följder av lagstiftning avsedd att minska tobaksbruket och förbättra folkhälsan är en bärande strategi för tobaksbolagen och deras företrädare.

För närvarande är det utredningsförslaget om exponeringsförbud för tobaksprodukter på säljställen, tillståndsplikt för att få sälja tobak och standardiserade, neutrala tobaksförpackningar som utmålas som de stora hoten. Remisstiden för det lagförslaget går ut 1 juli.

Senast är det Bengt Hedlund, vd för Svensk Servicehandel & Fast Food, som i en debattartikel i Arbetarbladet varnar för att ett exponeringsförbud, som omfattar även snuset, kommer att slå hårt mot servicehandeln. Lanthandlare i glesbygden och servicebutiker i storstädernas förorter kan bli tvingade att lägga ner verksamheten om snuset måste hållas utom synhåll. hävdar Hedlund.

Att nikotinberoende snusare och rökare skulle sluta handla tobak bara för att den inte syns i butiken stämmer inte. Omsättningen minskar inte. Däremot visar erfarenheterna i länder som har infört exponeringsförbud, till exempel Norge, Finland, Island, Storbritannien och Irland, att fler ungdomar inte börjar röka och personer som slutat röka klarar sig utan återfall.

Hedlund skriver också om ökade kostnader för de omdisponeringar av inredningen som behövs på grund av exponeringsförbudet.

Undersökningar i Storbritannien, Kanada och Irland visar att ombyggnader i mindre butiker kostat motsvarande mellan 2 000 och 3000 kronor. Det brukar tobaksbolagen hjälpa till med. Enligt en amerikansk studie satsar tobaksbolagen 90 procent av sina kostnader för marknadsföring på åtgärder just i butikerna. Den andelen torde ligga på en hög nivå även i Sverige.

På grund av sina begränsade sortiment har mindre butiker små marginaler. Därför försvinner många av dem efter hand. Enligt en undersökning av Statistiska centralbyrån, SCB, halverades antalet tobakssäljande butiker i Sverige under perioden 2000-2011, och det skedde utan något exponeringsförbud.

Hedlund nämner den föreslagna tillståndsplikten för att få sälja tobak, men utan att verka ta tydlig ställning. Vi hoppas att han står fast vid den åsikt han redogjorde för i en tidigare intervju med Tobaksfakta, nämligen att ”en licensiering skulle sätta en utvecklande press på butikerna”.

Den skrämselstrategi som tobaksindustrin och dess ombud tillämpar beror på att det inte längre är gångbart att förneka de hälsoskador som tobaksbruket orsakar. Även snuset, fast det jämfört med de farliga cigaretterna, felaktigt beskrivs som oskyldigt.

Svensk servicehandel säger sig vara ”positiv till en aktiv och seriös folkhälsopolitik”. En sådan bygger på WHO:s tobakskonvention som Sverige och 180 andra länder står bakom. Den omfattar allt tobaksbruk – eftersom allt tobaksbruk leder till beroende och innebär risk för allvarliga hälsoeffekter. 

Varför vill Svensk servicehandel ge ungdomar i glesbygd och förort ett sämre skydd mot utveckling av ett livslångt tobaksbruk än andra ungdomar?

Göran Boëthius

docent, ordförande

Tobaksfakta

Carl-Olof Rydén

redaktör

Tobaksfakta

 

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons