Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies
Mest
läst

Är det inte straff nog att bli sjuk?

Annons

Jag är en kvinna som i år får börja lyfta min ålderspension. Under många års tid i mitt yrkesverksamma liv drabbades jag av återkommande ”djupa” depressioner (melankoli), vilket naturligtvis resulterade i att min arbetsförmåga var obefintlig. I ett flertal långa perioder var jag inlagd på psykiatriska kliniken, eftersom mina depressioner var så djupa att hela mitt liv färgades svart. Där fick jag genomgå en mångfald ECT-behandlingar (elchocker) för att minska mitt lidande, eftersom psykofarmaka inte gav någon effekt. Under alla dessa år som mina ”djupa” depressioner gjorde sig påminda kunde jag naturligtvis inte heller uppfylla att vara den omsorgsfulla modern för mina barn, eftersom denna svåra sjukdom tog hela min kraft. Det var många viktiga år som gick förlorade, både för mina käraste och inte minst för mig själv. Allt detta gjorde att vi inte kunde leva som många andra familjer på grund av min sjukdom, jag tänker nu närmast på barnen. För det var ändå den viktigaste tiden som togs ifrån dem, som man inte kan göra om eller ta igen.

I dag (efter många år) har jag fått möta ett helt nytt liv, eftersom det förträngda inom mig har ”vaknat”, som säkert låg till grund och var orsaken till mina djupa depressioner. Så nu lever jag till fullo. Men däremot gör inte våra politiker det, när det rör de sjukas område. Så ser och känner jag för denna lag: Blir man drabbad av en sjukdom, kommer straffet av en låg pension. Är det inte straff nog att bli sjuk?

Våra barn och barnbarn firar väl fortfarande sina födelsedagar och jul, fast jag har varit sjuk? Det är nu man känner att man vill ta igen ”allt” som har gått förlorat under så pass lång tid. Och ingen väljer väl ett sådant öde som att vara sjuk. I det skick jag befann mig när mina depressioner gjorde sig påminda, var självklart min högsta önskan att få bli frisk och kunna vara den omsorgsfulla modern till mina barn som även jag hade tänkt, och att få fortsätta arbeta.

Nej, det räcker mer än väl att man får bära och känna skuld för den minimala omsorgen man kunde ge sina barn på grund av sjukdom, än mindre att pensionen blir påverkad av något man själv inte kunde styra. Har ”empatin” försvunnit helt bland politiker eller vad bottnar det i? När man även har läst att svårt sjuka människor tvingas ut i arbete. Vart är vi på väg?

Marianne

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons