Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Är jag en dålig medmänniska som tänker i dessa banor?


Varje dag passerar jag i snitt tio tiggare som finns utspridda utanför butiker, restauranger och på gatan.

Annons

Jag lider med dessa männi-skor vars livsöden tvingat dem att behöva tigga för att överleva och ger en liten slant då och då. Det här har mig ändå fått att fundera lite. Låt oss säga så här: Om jag skulle ge fem kronor till varje tiggare jag möter (fem kronor är inte mycket pengar) så skulle jag i snitt ge bort 50 kronor per dag. Det skulle då innebära att jag skulle ge bort 350 kronor varje vecka. Skulle detta pågå under ett år hade jag gett bort 18 250 kronor på ett år. Min son får 100 kronor i veckopeng vilket ger cirka 5 100 kronor per år. För dessa pengar har han sysslor i hemmet för att ”tjäna” ihop till sin veckopeng. Jag jobbar 50 timmar i veckan och har en medelinkomst, jag är inte rik och jag är inte fattig.

Jag arbetar för att min familj ska må bra och att min son ska få en tryggad framtid. Är det rätt att jag ger bort 12 000 kronor mer till okända människor än till min egen son? För mig är faktiskt 18 250 kronor mycket pengar, pengar som jag skulle kunna sätta in till ett sparande för min son. Gör det mig till en dålig människa att inte ge bort av mina pengar? Är jag egoistisk som tänker i dessa banor? Jag upplever det otroligt jobbigt att snubbla över alla dessa tiggare och inte ge någonting. Jag försöker le och hälsa på alla dessa människor, men vet i magen att de inte vill ha mitt leende utan de vill ha mina pengar så att de kan överleva. Hur ska man agera?

Dålig människa?

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons