Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bemöt de utsatta rätt!

Annons

Med anledning av den uppmärksamhet som den senaste tiden har ägnats åt placerade barn och ungdomars situation i Sverige, har jag, utifrån egna erfarenheter av socialt arbete, en del synpunkter. Att placerade barns och ungdomars situation, både historiskt och i dag, tas upp på detta sätt är både bra och viktigt. Men det är också viktigt att kunna se orsakerna till de brister i barn- och ungdomsvård som uppmärksammats och diskuterats, för att kunna möjliggöra en verksam förändring i positiv riktning.

Problemet med inhumant och maktfullkomligt bemötande från socialtjänstemän och myndigheters sida, av individer från utsatta livssituationer är på intet sätt något nytt.

För att analysera problemet tror jag att vi kan dra nytta av att göra en kort historisk återblick. Det sociala arbetet har av tradition till viss del varit en filantropisk verksamhet med en överklass som vårdat underklassen. Barn och ungdomar från fattiga och alkoholiserade hem placerades i början på 1900-talet på barnhem för att fostras till goda samhällsmedborgare.

Pojkar fick lära sig arbete via lärlingsplatser medan flickorna hamnade på flickhem där de fick lära sig till tjänarinnor i den växande borgarklassens hem. I det sociala arbetets natur ligger av tradition tydliga maktstrukturer inbäddade med myndigheters och dess tjänstemäns rätt till tolkningsföreträde. Den så kallade klienten – den hjälpsökande eller den placerade – är i händerna på tjänstemän och personal på behandlingshem. Det är därför av oerhört stor vikt att den som på ett eller annat sätt är satt att hantera människor från utsatta miljöer är medveten om den maktposition hon befinner sig i.

Om man som socialarbetare brister i en solidarisk, demokratisk grundsyn uppstår stor risk att man i sin myndighetsutövning inte bemöter sina så kallade klienter med tillräcklig empati. Att möta utsatta människor som upplever maktlöshet i relation till samhället och dess representanter, kräver också en stor portion självkännedom.

Den frustration och de psykiskt tilltufsade individer man ofta möter i det sociala arbetet kräver bemötande av människor med empatisk förmåga, humanistisk grundsyn och god självkännedom. Jag tror att en av orsakerna till de missförhållanden som uppmärksammats i debatten är att bland annat personal på behandlingshem inte besitter dessa nödvändiga förmågor. Man måste också i detta arbete få tillgång till adekvat handledning (vilket inte alltid förekommer) för att öka sin förmåga att på ett professionellt sätt kunna hantera svåra situationer som kan uppstå i arbete med omhändertagna barn och ungdomar. Genom handledning ökar förståelsen både för sig själv som behandlare och för klienten och dennes ageranden.

För att garantera kvalitet och säkerhet inom ungdoms- och missbrukarvården har Socialstyrelsen dragit upp dokumenterade riktlinjer som ska styra insatser och mål i behandling. Dessutom sker en kontinuerlig upphandling av vård och behandling från kommunernas sida för att de ska kunna teckna avtal med för dem godkända och kvalitetssäkrade hem. Här ligger som jag ser det också ett problem inbäddat.

Att skriva och lägga in anbud i samband med kommunernas upphandling tar lång tid vilket gör det svårt för små verksamheter som inte har tid och råd att ägna sig åt anbudshantering. Upphandlingarna ser också väldigt olika ut från kommun till kommun. Det gör att vård och behandling ser väldigt olika ut i skilda delar av landet.

Exempelvis var så kallad teckenekonomi (en metod som baserar sig på belöning och straffsystem) väldigt populär inom några kommuner för några år sedan medan andra kommuner samtidigt prioriterade tolvstegsbehandling. En kommun kan vid upphandling lägga stor vikt vid personalens utbildningsnivå medan en annan kommun prioriterar arbete med klientens nätverk, en tredje kommun tar större hänsyn till dygnskostnad samtidigt som en fjärde sätter hög poäng för tydliga metoder och teorier. Detta medför att insatser och mål, kompetens och innehåll i vård och behandling skiljer sig åt beroende på var i landet man bor.

När det gäller personalens kompetens finns det kommuner som kräver akademisk utbildning för att höja kvalitén och kompetensen i verksamheterna. Det medför att man vid nyanställning måste prioritera högskoleutbildning före personlig lämplighet och erfarenhet.

Det är svårt att hitta lämplig personal för den här typen av verksamhet och när då kravet på akademisk utbildning tillkommer försvårar det i än högre grad möjligheten att finna lämplig personal.

Utbildning är oerhört viktigt i en kompetenshöjande och verksamhetsutvecklande aspekt men när det ställs upp som ett krav blir det ett hinder i anskaffandet av lämplig personal.

När Socialstyrelsen som ansvarar för vård och behandling i Sverige ska höja kvalitén och säkerheten tror jag att man skjuter lite vid sidan av målet då det fokuseras på metoder och teorier och utbildningsnivåer.

Ingen vård och behandling kan bli bättre än de människor som utför den. Ingen metod kan i sig utgöra ett verktyg i behandlingsarbete.

Det är alltid människan som håller i verktyget som avgör om det blir ett gott arbete eller om kränkningar och missförhållanden ska råda i verksamheter.

I dag fokuseras det inom socialvården på metoder, teorier och akademiska poäng, vilket inte i sig är fel – man ska alltid vara tydlig och medveten om vad man gör i en verksamhet eller organisation – men jag menar att om inte grundvärderingar som humanism och solidaritet samtidigt får styra val av personal, insatser och innehåll, kommer vi aldrig till rätta med de missförhållanden som debatteras i dag.

Malin Plaenge

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons