Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Den grymma verkligheten för en handikappad pensionär

Jag är handikappad sedan många år på grund av en stroke samt en neurologisk sjukdom – polyneuropati.

Annons

Min nuvarande pension blir efter skattavdrag 7 000 kronor. Med dessa pengar ska jag finansiera mediciner som jag ständigt måste ta. Jag måste betala för bostad, mat som alla andra. Men…

Jag får inte pengar kvar så jag kan köpa de hjälpmedel jag skulle behöva. Tidigare, på 1990-talet, fick man alla hjälpmedel gratis – inte i dag.

När jag äntligen ville slänga kryckorna och använda rullator i stället, då fick jag betala rullatorn själv.

Cirka 2 500 kronor var priset på en rullator då, innan den blev ”var mans egendom”. Nu kan man faktiskt komma över en begagnad för några hundralappar.

Nu går jag dubbelvikt över rullatorn, för jag har inte råd att köpa den stödkorsett jag skulle behöva. Inte heller stödförband för mitt knä som har vikt sig och värkt i över 25 år.

Jag kan inte träna för det kostar pengar, får jag det i stället på remiss kan jag i alla fall inte ta det – reskostnaderna (sjukresa) kostar 100 kronor dit och lika mycket hem.

Alltså en summa av 300 kronor med kostnaden för sjukgymnastiken inräknat.

Med en gång i veckan kostar det mig alltså 1 200 kronor i månaden!

Jag sitter i en rullstol mesta tiden (faktiskt bekostad av landstinget) och blir bara fetare och fetare. Sedan jag hamnade i rullstol har jag gått upp minst 25 kilo. På fem år! Av brist på träning!

Mediciner sägs ju vara ”billigt”, kommer du upp i en summa av 1 800 kronor så blir det gratis sedan, men innan dess betalar du med rabatt, så längre och längre tar det innan du når denna summa. Och betalar betydligt mer än dessa 1 800 kronor. Dessutom hörde jag, i dag, att KD föreslog att gränsen skulle höjas ytterligare!

Jag har inte råd att skaffa mig inplantat i överkäken som jag skulle behöva. Inte ens löständer. Jag har endast fyra framtänder kvar i överkäken efter ett misslyckat försök att rekonstruera mitt bett.

Ett par gånger har jag blivit tvingad att söka tandvård för dessa fyra tänder och då fått betala tusenlappar och blivit skuldsatt. Och för varje besök hos tandläkaren kostar det mig 200 kronor i avgift för sjukresor – förutom tandläkarkostnaden.

Jag och min make kan inte heller tänka på att roa oss, inte ens gå på bio. Inte idrott, föreläsningar eller andra arrangemang som kostar.

Vi är numera tvingade att sälja ut, vad som går, för att betala hyra, och andra räkningar.

Handikappad pensionär

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons