Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det kändes som ett polisförhör

Annons

Härom dagen följde jag med min sambo till psykiatrimottagningen på länssjukhuset i Gävle.

Vi blev mottagna av en psykiatriker/konsultläkare. Vi blev direkt anvisade till stolar, där var och en av oss skulle sitta.

Sedan började den så kallade konsultationen som utvecklade sig mer och mer till att bli ett regelrätt polisförhör, som Gunvald Larsson i Beckfilmerna.

Jag vet inte vad sjukhusledningen i Gävle och framför allt kliniken inom psykiatrin anser på vilket sätt läkaren ska bemöta en patient? Är det på det viset vi ska bedriva sjukvård i läkarbristens namn är det nog bättre att vara utan den så kallade vården.

Är det så att vi som inte tillhör storstads- regionerna får ta allt det som skickas på oss, ifrån konsultbolagen utan att ta referenser från tidigare arbetsplatser?

För det kan väl inte vara så att det smugit sig in en liten kollegial kåranda i yrkesgruppen, på bekostnad av patienternas väl och ve?

Min sambo var inte beredd på det här bemötandet, blev stressad och slöt sig som en mussla av det som hände och bröt ihop på parkeringen efteråt.

Att man som läkare har ett patientbemötande som är så auktoritärt och ålderdomligt. Vilket jag kan tänka mig att vi hade kring sekelskiftet 1800–1900-talet här i landet, då doktorn vid sidan av prästen i byn, var ofelbara och allena rådagörande. Jag trodde den tiden var förbi för länge sedan här i Sverige.

Det kanske är dags med ett modernare tillvägagångssätt inom sjukvården, där patienten står i centrum? Med en lyssnande och kommunicerande läkare, där patientens behov går i första hand. Sjukvården vänder man sig inte till för ro skull. Det finns en orsak.

Anhörig

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons