Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Elchocker blev min räddning

Annons

SVAR TILL

”Peter U Larsson”,

28 september

Vill börja med att säga: Jag är naturligtvis inte ”rätt man” att uttala mig om skadliga, kanske bestående men efter genomförda ECT-behandlingar. Men känner mig ändå kallad att få berätta min version, efter att jag läste denna insändare.

Jag fick en känsla av att du aldrig har legat på livets botten, då allt färgas svart, inklusive de käraste man har. När man inte längre orkar, utan har givit upp.

Då kom en blixt från en mörk himmel och gav mig ett liv till en ljus verklighet, alltså ECT-behandling. Detta blev min räddning.

Men däremot kan jag hålla med dig till viss del, att denna behandling inte ska ges eller sättas in i första taget eller generellt, utan endast när något annat inte hjälper och ens liv står på spel.

Personligen tror jag att det är styrkan på själva depressionen som avgör effekten på ECT-behandling.

Ju djupare en depression är, desto bättre effekt gör en ECT-behandling.

Här talar jag av egen erfarenhet, eftersom jag har genomgått ett mångfald behandlingar som varit verkningslösa, alltså utan resultat.

Att minnet sviktar har jag lyckats klara mig ifrån. Men däremot, när jag gick på psykofarmaka under lång tid och vad detta förde med sig, det går inte att glömma.

Jag var till stor del avtrubbad i mitt känsloliv, vilket gjorde att man inte kunde komma in i kärnan hos sig själv, där roten till det onda låg, varför jag fick återkommande depressioner.

Med andra ord: Locket skruvades hårdare på till mitt inre.

Nu lever jag med öppna kanaler och hoppas verkligen att det ska bestå.

När inget annat hjälper

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons