Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En natt på akuten vid Gävle sjukhus

Annons

11 april inträffade en olyckshändelse för min bror. Han halkade i en trappa kl 15.00. Fotleden svullnade. Värk och en oförmåga att stödja på foten inträdde och kontakt med sjukvården var ett faktum. Kontakt togs med sjukvårdsrådgivning varvid tid bokades hos familjeläkarjouren klockan 18.40. Efter kort undersökning konstaterade doktorn att röntgen vid Gävle sjukhus var en nödvändighet. Bilfärden förlängdes och smärtan tilltog för min bror. Svar från röntgen innebar ett besök på akutmottagningen. Jag och min bror kom till akutmottagningen kl 20.00. Brodern och jag hade till den tiden imponerats av flödet i vårdkedjan. Inkommen till akutmottagningen erhölls en nummerlapp. Tio nummer att vänta. Klockan 22.12 kallades brodern till tre sjuksköterskor bakom pansarglaset. Det var mer än två timmar efter ankomst till akuten. Dessförinnan hade jag på min brors begäran frågat sjuksköterskorna om smärtlindring varvid brodern erhöll två Alvedon. Det som meddelades vid inskrivningen klockan 22.12 var att min bror tillhörde ortopeden och att väntetiden var lång och att han troligen inte skulle vara föremål för sluten vård.

Vi hörde något senare av andra patienter i väntrummet att man hade ringt in ytterligare en läkare så väntetiden för min bror och andra ortopedärenden kunde säkert kortas, tänkte vi. Bakom oss i väntrummet satt en femårig pojke tillsammans med sin mor. Pojken hade enligt egen utsago stukat foten då han hade spelat fotboll. Mamman talade inte svenska, ej heller engelska. Pojken talade lite svenska. Mamman och pojken befann sig redan på akutmottagningen när vi anlände klockan 20.00. Cirka klockan 22.30 hörde jag att en i personalen förklarade för pojken och mamman att ytterligare läkare var tillkallade varför väntetiden för pojken kunde kortas. Ytterligare patienter inkom på akutmottagningen och särskilt många barn som ganska omgående fick gå till undersökningsrum, men pojken fick ingen hjälp. Också i närheten av oss satt en flicka, uppskattningsvis 25 år gammal. Hon hade sällskap av en ur personalen från något boende. Flickan var frispråkig, högljudd och talade om att hon hade gjort sig själv illa. Hon var enligt egen utsago och medföljande personal ett kirurgärende. När klockan närmade sig midnatt fick de besked om att flickan var ett ärende för en ortoped. Ytterligare hjälpsökande människor anlände till akuten efter midnatt och de verkade ha förtur. En av dem var en ung flicka som hade en vuxen i sällskap. Hon haltade och hade kryckor, men kvar satt den femåriga pojken med sin mor och nu hade mammans bror anlänt, han talade engelska. Han beskrev för oss att väntan var lång för pojken. Också ett gammalt par över 80 år hade klockan 01.30 väntat i minst två timmar. Vi kunde då efter samtal med andra närvarande konstatera att samtliga i väntrummet nu var ortopedärenden. Omkring klockan 02.00 kom en ur personalen ut i väntrummet. Undertecknad påtalade lång väntetid för pojken och det gamla paret. Något senare öppnades portarna till behandlingsrummen med den rätta prioriteringen enligt mig och min bror, det vill säga pojken var först och en spontan applåd gavs av dem som fanns i väntrummet. Därefter det gamla paret, följt av flickan med armskadorna och sist min bror. Cirka 30 minuter innan vi gick in i behandlingsrummet hade det kommit en dam som hade släppts in av en patient som lämnade akutmottagningen. Hon hade endast en nummerlapp men ingen ur personalen hade talat med henne eller skrivit in henne.

Inkommen till behandlingsrummet väntade min bror cirka 15 minuter tills en ortopedläkare anlände. Läkaren bad om ursäkt för lång väntetid och vi tänkte då på pojken och mamman. Dessförinnan hade undersköterskor träffat oss. En trevlig och engagerad personal gav nu oss nyligen inkomna från det obarmhärtiga väntrummet snabb och professionell hjälp. Pojken med den möjligen stukade foten lämnade akuten på kryckor med lindad fotled, det vill säga efter minst åtta timmars väntan, men med ett leende på läpparna. Utgången var via väntrummet och det var tomt på hjälpsökande. Min bror hemkom klockan 04.30 till bostaden i Storvik och blev enligt överenskommelse med doktorn uppringd på förmiddagen den 12 april med besked att ny röntgen ska göras om en vecka och att han klockan 03.00 kommande natt får börja stödja på foten (när gipset har torkat).

Esbjörn Lundström

 

 

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons