Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En tragedi om hans fiskehjärta krossats

Annons

Jag blev mycket illa berörd när jag läste dagens ris i Arbetarbladet om en kille som mobbats på grund av sitt handikapp vid sitt favoritfiskevatten så att han undvek att fiska där halva sommaren.

Vi föds med olika förutsättningar. Likt blommor växer vi i den miljö där näring ges och vissnar där den saknas. Hittar vi vår äng där vi känner igen oss bland andra kan vi blomstra i vår prakt, samtidigt blir vi vaksamma mot det som inte känns igen. Hotas vi att ryckas upp från denna äng blir vi oroliga för, till och med aggressiva mot, den främmande hand som sträcker sig mot oss. Ingen kan rå för om den föds med en funktionsnedsättning. Med en sådan följer ofta en känsla av utanförskap och därmed en stark längtan efter gemenskap; en blomsteräng där man kan växa utifrån sina unika förutsättningar.

Jag känner inte killen i fråga, men känner för honom precis som mina fiskevänner som är vän med honom känner. De beskriver honom som en pigg, hjälpsam, glädjespridare med ett stort hjärta som verkligen brinner för fiske. Han har precis som sina många fiskevänner sin ”blomsteräng” vid vindskydden och strömmarna i Älvkarleby, där de trivs lika bra bland laxar och havsöringar som tjuren Ferdinand omringad av väldoftande blommor under sin korkek. Det är en mänsklig tragedi om hans stora fiskehjärta krossats av mobbares hårda ord och om hans levnadsglada själ vissnar på grund av att han slitits med rötterna från den blomsteräng där han hör hemma och har många fiskekamrater som saknat honom under stora delar av sommaren.

Ädelfiskarn

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons